Han strider också mot kommunen för sina rättigheter.
I dag, 17 oktober fyller han 71.
– Jag kände mig lite vissen redan kvällen innan stroken. Fötterna ville inte riktigt följa med i trappan upp till sovrummet, berättar han.
En granne kom till undsättning den där morgonen. Vänster sida av kroppen var förlamad. Han hamnade på Akademiska i sex veckor och därefter i en framgångsrik rehabilitering i sju månader.
Sven Eriksson är uppvuxen i Runhällen. Pappan hade cykelverkstad, mack- och taxirörelse i samhället. Han ville tillbaka dit. Men i Sverige är det mycket avgörande var man bor. Ambulansen i Huddunge genomförde bil- och lagbyte i Uppsala den där ödestigra morgonen och det dröjde 70 minuter innan den anlände.
– Nu betyder det inte så mycket för utgången av stroke. Då var det värre att kommunen tog hem mig med motiveringen att den inte hade råd med mera rehab i Uppsala, säger Sven Eriksson.
Vänster ben släpar fortfarande och han har värkande spasmer i det. För att kunna sova måste han ha en stabiliserande skena på benet.
Sven sitter i rullstol men gångtränar varje dag. Övar envist uppresning och gående med rullator. Personliga assistenten från brukarkooperativet JAG passar med rullstolen ifall han inte skulle orka. Sven tränar 1,5 till två timmar dagligen. Framstegen sporrar. Han går numera till och med utan rullator endast hållande sig i räcket på altanen.
Sedan årsskiftet 2009/10 har han fört en envis kamp för att få mer assistanstid.
– Kommunen är ibland bara ett stort svart hål. När jag var akut sjuk fastslogs hur många assistanstimmar jag skulle ha. Det blev sex timmar fem dagar i veckan. På helger och på nätter kom hemtjänstpatrullen förbi.
Han ansökte om fler assistanstimmar men beskedet dröjde omotiverat länge.
– När jag fick veta att jag inte skulle få mera tid kunde jag inte överklaga beslutet. Jag hade nämligen fyllt 65.
Men nu hyser han gott hopp om ändring. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har föreslagit en lösning med hänsyn till omständigheterna i Svens fall.
– De säger att man kan komma runt regelverket genom att kommunen skriver ett särskilt avtal med mitt assistansföretag som innebär att hemtjänsttid omvandlas till personlig assistans. Därför har jag ansökt om 8,5 timmar assistans varje dag i veckan så att jag kan träna mer. Jag begär också fyra timmar i veckan för att kunna hälsa på släkt och vänner. Nu har jag 2,5 timmar, men de sparar jag för att kunna gå på begravningar.
Inspektör Gustav Grek på IVO säger:
– Den här möjligheten att bedöma behovet enligt socialtjänstlagen i stället för lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har tillämpats i andra kommuner. Det handlar inte om god vilja, utan om den enskildes rätt. Ett avslag kan överklagas.
Gustav Grek bekräftar också att bedömningarna skiftar mellan landets 290 kommuner:
– Ja, det har betydelse var man bor. Regelverken tillämpas olika.
Sven Eriksson säger till UNT att han befarar att kommunen avslår också denna hans nya begäran. Men då har han bestämt sig för att driva frågan vidare till Förvaltningsrätten.
– Jag är till och med beredd att ta den ekonomiska risken att stämma kommunen i ett civilmål. Kommunala tjänstemän skall inte kunna bryta ner mig. Det var ju först när jag kommit hem igen som jag kunde bedöma hur mycket tid jag behövde för att rehabilitera mig själv.