"När vanen började bli färdig kändes den mer som hemma än min lägenhet. Jag var redo att lämna det gamla ekorrhjullivet bakom mig", säger Petra Stigberger.
– När vanen började bli färdig kändes den mer som hemma än min lägenhet. Jag var redo att lämna det gamla ekorrhjullivet bakom mig. Det var en känsla av frihet, att det här är mitt hem och att jag kan ställa det var som helst.
Petra är en så kallad digital nomad och har sedan några månader hela världen som arbetsplats. Förutsättningen för hennes livsstil är en van som efter mycket research och planering gjordes om till ett hem. Samtidigt som hon jobbade heltid som socialsekreterare byggde hon med hjälp av sin pappa om vanen på kvällar och helger.
– Det första jag gjorde var att tänka ut hur jag skulle dra elen, och så isolerade jag golv, väggar och tak. Sen byggde vi säng, badrum, soffa och köksbänk och satte upp innerväggar, berättar hon.
Sedan några månader tillbaka lever hon som digital nomad och kan jobba var hon vill, till exempel längs kusten i Portugal.
Hon läste på och tog hjälp av andra "vanlifers" samtidigt som hon utgick från hennes behov.
– Jag ville till exempel ha en 120-säng och ett badrum med dusch, men eftersom det var komplicerat att dra varmvatten bestämde jag mig för att jag får duscha kallt. Alla idéer man har kanske inte passar och man kan få tänka om många gånger.
Sen byggde de säng, badrum, soffa och köksbänk och satte upp innerväggar.
Petra Stigberger har alltid älskat att resa och har drömt om ett liv där hon kan upptäcka världen och samtidigt försörja sig genom att jobba med det hon tycker om. Även om vanen är en viktig del är den andra förutsättningen ett flexibelt jobb.
– Jag hade själv sett ett behov av någon som kunde avlasta socialsekreterare genom att sammanställa utredningar, så jag mejlade fler än 100 kommuner och frågade om det fanns ett intresse av den hjälpen, fast på distans.
På bilden syns Petra Stigbergers van parkerad i Galicien i nordvästra Spanien.
Många var intresserade av konceptet men i slutändan var det en kommun som nappade – Heby.
Men hon har aldrig jobbat på plats. I stället jobbar hon med utsikt över Spaniens nationalparker och Portugals kust.
– Att göra det här är ett av de bästa besluten jag någonsin har tagit. Just nu lever jag ett liv som jag har drömt om och jag har skapat det själv. Jag kan vakna upp i Portugal och sitta och dricka morgonkaffe i soffan med världens finaste utsikt. Det är en obeskrivligt häftig känsla.
"Jag kommer att leva så här så länge som jag kan och vill det. Men drömmar förändras och saker händer i livet, så man vet aldrig. Jag är bara tacksam och glad över att jag kan leva så här nu."
Förutom det geografiska är den största skillnaden mot hennes tidigare liv att hon numera jobbar deltid och kan bestämma själv hur dagarna ska se ut.
– Vissa dagar jobbar jag inte alls och vissa dagar jobbar jag en förmiddag innan jag beger mig ut på en hajk, umgås med människor eller åker till nya platser. Och om det är regnigt en dag kanske jag passar på att jobba hela dagen, säger hon.
Hittills har hon bland annat besökt platser som Dune du pilat (Europas högsta sanddyn) och bergskedjan Picos de Europa.
Hittills har hon bland annat besökt platser som Dune du pilat (Europas högsta sanddyn) och bergskedjan Picos de Europa och kört långa sträckor genom Tyskland, Frankrike, Spanien och Portugal.
– Jättemånga frågar om jag inte känner mig ensam, men bara för att man reser själv betyder det inte att man alltid är ensam. Om man vill kan man träffa människor precis överallt och hitta vänner för livet. Men det är klart, ibland har man en sämre dag och vill bara få en kram från någon nära, och så kan man inte det.
I sommar väntar Gotland och Norge och sen är planen att besöka länder som Schweiz, Italien, Grekland och Island.
Nu är hon hemma i Västerås för första gången sen i februari. I sommar väntar Gotland och Norge och sen är planen att besöka länder som Schweiz, Italien, Grekland och Island.
– Jag kommer att leva så här så länge som jag kan och vill det. Men drömmar förändras och saker händer i livet, så man vet aldrig. Jag är bara tacksam och glad över att jag kan leva så här nu.