Reportage och artiklar kan se olika ut. Det du läser nu känns för mig själv lite som ett solskensreportage. Det började med att en pizzabagare ringde upp mig för ett par veckor sedan. Det resulterade i ett besök i Restaurang Harbo där jag möttes av den leende pizzabagaren. Det efterföljande samtalet med Mehmet Peker, kurd från Turkiet som drivit pizzeria i Harbo sedan 2011, handlade mycket om tacksamhet.
– Jag vill bara säga att jag är lycklig över att få driva en restaurang i Harbo, folket här är verkligen fantastiska, säger han medan vi sätter oss ned vid ett av borden.
Mehmet Peker är uppenbarligen en populär figur bland Harboborna. När han för ett par år sedan blev av med sin dåvarande restauranglokal i Harbo var ortsborna inte sena med att hjälpa honom hitta en ny lokal att baka sina pizzor i.
– Det började med att ortens ICA-handlare Ola (Rylander, reds anm) hörde av sig och erbjöd mig den här gamla butikslokalen mitt i samhället, detta trots att han hade andra planer med fastigheten. Och efter det ställde flera Harbobor upp och hjälpte mig praktiskt under flyttiden. Jag kan inte uttrycka hur tacksam jag är för den stöttningen, säger han.
Mehmet Peker, som innan flytten till Sverige arbetade som vice rektor vid en skola, har en spännande livshistoria att berätta. 1995 tvingades han fly från Turkiet sedan han dömts till ett 4,5-årigt fängelsestraff på grund av att han vid en fredlig demonstration i hemlandet uppträtt med den kurdiska flaggans färger.
– Första åren bodde jag i Hälsingland, det var också där jag ägde min första pizzeria. Det som framför allt drev mig i jobbet var att tjäna så mycket att jag inte behövde socialbidrag, berättar han.
Till Uppsala kom han och hustrun när ett av barnen började studera på Uppsala universitet. Både det politiska intresset och engagemanget för det kurdiska folket har levt vidare hos Mehmet Peker.
– Jag älskar Sverige, det är världens bästa land, men kunde jag skulle jag ändå flytta tillbaka till Turkiet. Jag fick amnesti för många år sedan och besöker släkten i Turkiet varje år, men skulle jag flytta tillbaka blev jag tvungen att lämna mina vuxna barn och det skulle jag inte klara av, säger han.
När jag frågar om han någon gång märkt av någon främlingsfientlighet i Harbo tittar han frågande på mig.
– Det har aldrig hänt, säger han.