När kräftan är tre-fyra år gammal blir den könsmogen och kan fiskas och ätas.
I många år fiskade Bo Andersson flodkräftor vid hustrun Ann-Charlotte Almblads familjehem intill Örsundaån. Men för varje år blev fångsten mindre och för ungefär 20 år sedan var burarna nästan tomma och den populära traditionen upphörde. Men Bo Andersson tänkte inte bara ge upp.
— Kräftfiskepremiären var en stor fest, folk gick verkligen man ur huse för att vakta sin lilla del av ån, så jag tyckte att det var synd att det skulle ta slut. Det sista året tog jag med de få kräftor vi fick upp och släppte i dem i en damm jag hade grävt på gården, säger Bo Andersson.
Några år efter att han hade planterat ut kräftorna vid hemmet i Norrgården, strax utanför Heby, var det dags för första fisket. Det de fick upp överträffade alla förväntningar.
— Vi hade egentligen inga ambitioner med det där, vi ville bara rädda de få kräftstackarna som fanns kvar. Men burarna vi fick upp var helt överfulla. Då förstod jag att förutsättningarna här var perfekta, säger Bo Andersson.
Sedan dess har verksamheten växt. Han har nu omkring tio dammar som syresätts med pumpar för att skapa en så bra livsmiljö som möjligt för kräftorna. När de sedan är könsmogna kan de köpas för utplantering.
— Det är allt från privatpersoner till fiskeföreningar som köper av oss. Vi har kunder över hela Sverige, från Lund i söder till Arjeplog i norr, exakt hur många vi sätter ut varierar lite, men i snitt är det nog 4 000–6 000 om året.
Varför är det så viktigt för dig att rädda flodkräftan?
— Flodkräftan är en nationalklenod. Då vill inte jag bara sitta och titta på medan den försvinner från våra svenska vatten, det vore för jäkligt. Så vår största drivkraft är att bevara det här djuret i den svenska faunan. Flodkräftan är också en nyttig del av det svenska ekosystemet och är en god indikator på hur ett vatten egentligen mår.
Men den officiella statistiken målar upp en dyster bild. Enligt SLU är det kräftpesten som är den stora boven i dramat. Pesten sprids dels av den invasiva signalkräftan, dels av människor när man flyttar båtar och annan marin utrustning mellan olika sjöar. Men försurning av vattendrag och miljögifter ses också som en anledning till att 97 procent av flodkräftbeståndet har försvunnit de senaste 100 åren. Men trots flodkräftans utsatta läge har Bo Andersson hopp.
— Vi märker att det finns ett stort intresse av att rädda flodkräftan och det är allt fler som vill att vi hjälper dem att plantera in flodkräftor i deras små dammar eller vattendrag. När de sedan har gjort sitt första riktiga kräftkok ringer de och är helt lyriska, den glädjen är faktiskt det bästa med det här jobbet. Så länge den viljan och intresset finns hos människor är det inte kört, och vi kommer aldrig ge upp.
Ludvig Almblad kollar en av burarna.
Vad tror du då måste till för att vända den här trenden?
— Räddningen för flodkräftan är just nu små privata dammar och vattendrag. Där kan privatpersoner ha koll så att inte pesten sprids eller att andra miljöförändringar påverkar beståndet. Men om vi återigen ska få flodkräftor i allmänna vatten måste intresset öka från myndigheternas sida. De måste bli bättre på att upplysa folk om problemen, bevaka vattendrag för att förhindra spridning av pesten och stödja dem som vill bevara flodkräftan.