Vägbasen i Heby är två kilometer lång och ligger på länsväg 254.
Det händer de flesta under bilfärden – plötsligt blir vägen omotiverat bred och rak. Sådan är upplevelsen när man kör på länsväg 254 mellan Fjärdhundra och Heby. En välbyggd men högst ordinär 80-väg utan större överraskningar. Men vid kommungränsen mellan Enköping och Heby händer något.
Vägrenen blir betydligt bredare och vägen är spikrak i två kilometer. Då befinner man sig på Hebybasen, en av landets många vägbaser, iordninggjorda för att användas av flygvapnet för start och landning och anlagda under kalla krigets dagar.
Vägbasen i Heby är en av landets mest kända. På länsväg 254, i trakten av Hårsbäck söder om Heby, anlades vad som skulle bli en av landets omkring 30-tal hemliga reservvägbaser. Sträckan mellan Järlåsa och Vittinge på väg 72 är en annan. Men till skillnad mot de flesta andra reservvägbaser blev den i Heby tidigt känd eftersom den började användas för övningsflygningar.
– Reservvägbaserna anlades på vanliga vägar för att användas om de ordinarie krigsbaserna attackerats. En omkring 2 000 meter lång och 12 meter bred sträcka och även uppställningsplatser för flygplanen fanns bland kriterierna som krävdes, säger Uppsalabon Lennart Andersson, historiker och författare som forskat om det svenska flygförsvaret under kalla kriget.
Lennart Andersson, Uppsala, är historiker och har bland annat forskat om Sveriges hemliga reservvägbaser.
Att flera av reservvägbaserna placerades i Uppsala län berodde på att de skulle ligga nära en huvudbas, i det här fallet F16 i Uppsala. Normen var att avståndet mellan huvudbasen och reservvägbasen inte skulle överstiga en timmes körtid med bil.
Utbyggnaden av vägbaserna tog fart på 1960-talet i en tid av upprustning och där risken för ett kärnvapenkrig mellan supermakterna Sovjetunionen och USA var överhängande.
– Hotet för ett krig var reellt och det svenska försvaret förberedde sig på allvar för krig. Sverige var ett rikt land och det svenska flygvapnet var på den tiden ett av världens 4–5 största, säger Lennart Andersson.
En J 35B Draken från F 18 Tullinge landar under en övning på Hebybasen.
Försvarsmakten kartlade det svenska vägnätet och letade lämpliga platser för reservvägbaserna. Man hade insyn i Vägverkets planer för nya vägar och kunde därmed även påverka vägdragningar för att bygga upp systemet med vägbaser.
Vägen mellan Heby och Fjärdhundra, länsväg 254, blev en sådan. Men det var inte avsikten från början, säger Lennart Andersson.
– Först hade Försvarsmakten tänkt bygga en krigsbas i området och ville att Vägverket ändrade dragningen av den nya vägen som då planerades för att den inte skulle komma för nära krigsbasen.
Flygledaren på fältet (TLF) i sitt transportabla flygledningstorn vid en övning på Hebybasen 1973. I bakgrunden ses en J 35 Draken starta norrut på banan.
Försvarsmakten ändrade sig dock och valde att placera en av sina hemliga reservvägbaser där i stället. Tanken med vägbaserna var att ingen skulle misstänka att det rörde sig om en militär anläggning.
– Allt var hemligt. Det skulle inte finnas några hangarer eller andra militära byggnader på platsen. Allt skulle transporteras dit och göras i ordning om den skulle tas i bruk. Det fanns ju inga kameraförsedda satelliter på den tiden utan tanken var att vägbaserna skulle hållas så hemliga som möjligt.
Just Hebybasen blev dock bara hemlig under planeringsstadiet. Redan 1966 beslutade försvarsmakten att den skulle användas för övningar. Piloterna behövde öva på att landa på en väg.
Hebybasen blev därmed landets första vägbas som öppnades för övningar i fredstid.
Här är det en J 35A ”Petter 46” från F 16 som landar på Hebybasen under en övning.