En epok ser ut att gå i graven och ett landmärke i Heby samhälle försvinner när nu kommunen säger ja till rivningslov för silon i Heby.
– Det är en enig nämnd som står bakom beslutet att riva silon, säger Ann-Christin Persson (S), ordförande i bygg- och miljönämnden.
Det är ägaren till den 40 meter höga silobyggnaden, Lantmännen, som ansökt om att få riva byggnaderna. Anläggningen uppfördes åren 1954–1956 och har inte varit i bruk sedan 2013. I samband med att rivningsansökan kom in till kommunen för några månader sedan valde bygg- och miljöenheten att ge utomstående möjlighet att komma med synpunkter.
"Anläggningen omfattas inte av rivningsförbud enligt detaljplan men möjlighet till yttrande ges då anläggningen är ett framträdande landmärke som berättar om framväxten av Heby samhälle", skrev man då.
– Personligen tycker jag att det är ett bra beslut och det är partiets åsikt också, säger Ann-Christin Persson.
Men silon har ju trots allt varit ett landmärke i Heby sedan 1950-talet?
– Jo visst är det så. Det är bland det första man ser när man kommer till Heby. Men det är inte särskilt snyggt. Det har gjorts ett gediget arbete med att ta fram underlaget till beslutet och det fanns inget som talade för ett annat beslut, säger Ann-Christin Persson.
Det har enligt kommunalrådet Marie Wilén (C) aldrig varit aktuellt för kommunen att ta över silon.
– Jag ser silon som ett landmärke som funnits under den tid som den använts, men samhället är föränderligt och så denna sorts landmärken. Rivs silon så kommer sannolikt vackra Västerlövsta kyrka att åter hamna mer i blickfånget, säger hon.
Lantmännen har även låtit Upplandsmuseet göra en kulturhistorisk utredning av silobyggnaderna. I utredningen konstateras att silon genomgått flera förändringar sedan byggandet i mitten 1950-talet: "Det är alltså inte en utpräglad välbevarad silo från 1950-talet som finns i dag, utan en anläggning som utvecklats med tiden efter ändrade behov", skriver man i utredningen.
Det noteras även att den tekniska utrustningen till stora delar är borttagen, vilket gör de teknikhistoriska värdena begränsade.
Sammantaget anser Upplandsmuseet att byggnaden inte når upp till kraven för byggnadsminnen. "Dess kulturhistoriska värde motiverar därför inte ett musealt bevarande, med de mycket omfattande ekonomiska åtaganden detta skulle föra med sig", skriver man.