Ambulansen dröjde en timme

Sven Eriksson, 65, föll omkull på morgonen den 21 april förra året. Redan vid uppstigandet hade han svårigheter att ta sig ur sängen. En god vän alarmerade ambulansen omkring klockan 7.45. Klockan 7.54 gick ett så kallat prio två- larm ut. Sedan tog det en timma och fyra minuter innan ambulansen anlände till Kroksbo där Sven Eriksson då bodde.

På Akademiska sjukhuset konstaterades hjärninfarkt. I dag har Sven Eriksson flyttat till en handikappanpassad lägenhet i Runhällen. På grund av vänstersidig förlamning är han beroende av rullstol och omfattande tillsyn.
- Det var inte så här jag hade tänkt mig pensionsåren, säger han.

I Uppsala tränades han av experter för att återfå så mycket av sin rörelseförmåga och styrka som möjligt. Han gjorde framsteg, men troligen förblir hans vänstra sida så svag att han inte kommer att kunna gå eller gripa föremål utan hjälpmedel.
- För att inte tala om alla papper och telefonsamtal med Försäkringskassan som hans sjukdom krävt och kräver, säger vännen Britta Lindberg.

Två gånger i veckan deltar han i dagrehabilitering i Heby. Men den fråga som sysselsätter honom mycket är om skadorna blivit mindre om ambulansen kommit tidigare?
- Den dröjde därför att ambulanspersonalen hade varit på skiftbyte inne i Uppsala.
Med det menas att ambulansen som är stationerad i Huddunge i det här fallet kördes av nattpersonalen till Uppsala där en ny besättning gav sig av till Huddunge. Sven Eriksson hade oturen att bli akut allvarligt sjuk just då.
- Över skogen från Huddunge till Kroksbo är det drygt en mil. I stället för drygt en timma borde det ha tagit en kvart, säger Sven Eriksson.

Han menar att det måste bli en annan ordning på ambulanstjänsten i Heby kommun. Han misstänker att skiftbytena sinkat ambulansen också till andra sjuka.
- Att man placerar stationen i Huddunge, där allmänna vägen inte ens är prioriterad för snöröjning kan ifrågasättas. Men att den ambulansen dessutom två gånger varje dygn är på väg till eller från Uppsala är oacceptabelt.

Hans vän Britta Lindberg, som ringde SOS och begärde ambulans den där morgonen, säger att hon kanske var för mild i telefonen. Men hon berättade att Sven ramlat och inte kunde ta sig upp därför att vänstra sidan inte fungerade.
- Tillsammans med en granne lyckades Britta hjälpa upp Sven på en stol vid köksbordet. De väntade oroligt på att ambulansens skulle komma. Britta säger att hon gav en utförlig vägbeskrivning.
- Äntligen såg jag ambulansen i vägkorsningen, men då körde den fel. Det fördröjde transporten ytterligare en stund. De hade mitt telefonnummer. De borde ha ringt mig när de var osäkra om vägen.

Sven Eriksson säger att han befarar att det som hände honom upprepas om landstinget inte ökar resurserna i Huddunge.
- Jag vill inte slå på ambulanspersonalen, det är inte de som är ansvariga för den nuvarande ordningen för ambulansnärvaron i kommunen, säger han.