Den så kallade Luffarkungen, Karl Oskar Karlsson, som organiserade mötet, höll ett brandtal och utsågs av de cirka 400 församlade i Heby Folkets Park till att uppvakta socialminister Gustav Möller och begära härbärgen och arbete.
I Sverige var yrkesluffaren, som försörjde sig på att sälja egenhändiga fyndiga handarbeten av kvistar eller metalltråd, en företeelse från 1800-talets sista decennier och fram till 1940, men eftersläntrare fanns kvar ända in på sent 50-tal.
År 1933 grasserade arbetslösheten. Landsbygden började avfolkas. Det sociala nätverk som fanns var synnerligen glest jämfört med dagens mått. Luffarna utgjordes av arbetslösa, arbetsskygga, socialt utslagna, psykiskt och fysiskt handikappade. Åtskilliga av dem hade som barn utackorderats och flyttats runt och blivit rotlösa. Det förekom också vandrerskor. Andelen frihetsälskande vagabonder var mycket liten. Det var ett hårt liv, romantiken som spunnits omkring dem är av sent datum.
Varför Heby? Det hade hållits en luffarriksdag i Hallsberg redan 1921 som inte gav något. I Heby fanns många tegelbruk som gav skydd och ugnarna gav värme. Heby var en populär ort. Luffarna accepterades ganska väl. Tegelmästarna insåg att luffarna fungerade som brandvakter. Men myndigheterna såg på dem som lösdrivare och att gripas tre gånger kunde ännu på 1930-talet leda till årslångt tvångsarbete.
Men i dag är luffarnas riksdag en bortglömd historia för de flesta. En som gärna ser att 80-årsjubileet blir mer känt är historikern Tomas Nilsson i Heby.
– Jag tycker att det är viktigt att den här händelsen uppmärksammas, den hade inrikespolitisk betydelse, säger han.
Tomas Nilsson berättar gärna om hur luffarna samlades i Heby den 28 april 1933 och på sommaren det året också i Borlänge. Gustav Möller tog på hösten emot Karl Oskar Karlsson, född 1904 i Göteborg (samma år som Harry Martinson som greps som lösdrivare som 17-åring) och lovade förbättringar.
I själva verket blev mötet en viktigare kugge i det sociala välfärdsbygge som startades vid den här tiden än historieskrivningen om Folkhemmet kanske uppmärksammat?
Och Luffarkungen vandrade inte bara efter vägarna, som nu började bli ogästvänliga eftersom bilarna hela tiden blev fler. Han vandrade under 1930-talets första år också i tidningarna. Den massmediala uppmärksamheten låg sannolikt också bakom Gustav Möllers beslut att ge Karlsson företräde på socialdepartementet. Meddelandet om att han var välkommen dit lär ha nått honom via en stor dagstidning.