Det var Kerstin Löwstrands föräldrar som köpte huset på torget i Heby på 1940-talet. Då var hon sex år, uppvuxen till stor del bakom disken till sin farmors garnaffär ett stenkast bort.
– På den tiden fanns inga dagis, så jag satt mycket hos min farmor och sorterade garn. Mina föräldrar tog över butiken så småningom. I några år drev de den i bottenvåningen på vårt hus, säger hon.
Heby såg annorlunda ut då. De många tegelbruken präglade kommunen. Bara i tätorten fanns fem stycken. Där kunde förbipasserande ta sig en slummer på ugnarna.
– Det var luffare som inte gjorde någon förnär. Tvärtom var det bra att de höll lite koll på ugnarna. Jag minns precis hur det såg ut inne på bruken när vi var där och sprang. Det har inte riktigt funnits någon stor industri här sedan de lades ner, säger Kerstin Löwstrand.
Utanför fönstret passerar tåget från Uppsala. Efter en kort period som stadsbo i ungdomen återvände Kerstin Löwstrand till Heby men fortsatte att pendla till jobbet som farmaceut i Uppsala. I Heby har både barn och barnbarn vuxit upp. Ett av dem, tioåriga Josefin Kriegholm, sitter mitt emot sin farmor i vardagsrummet. Också hon är uppvuxen på Heby torg, i huset som hennes pappa tog över. I dag har en mäklarfirma flyttat in på bottenplan där garnhandeln en gång höll till.
Josefins bild av Heby är snarlik den som hennes farmor beskriver från sin barndom – en lugn ort med närhet till kompisar och inte minst till stallet. Där är hon tre dagar i veckan.
– Min dröm är att jobba som hästveterinär, då vet man varje dag att man gör något bra. Utbildningen är på universitet och i så fall skulle jag vilja bo närmare Uppsala, men inte i storstan, det är så mycket trafik och människor, säger Josefin Kriegholm.
Saknar du som ung något i Heby?
– Egentligen inte, det mesta finns ju här. Ska man köpa kläder åker man till Sala eller Uppsala.
Under många år dalade Heby kommuns befolkningsutveckling, men den negativa trenden har vänt. I fjol tog sig kommunen tillbaka över 14 000-strecket. Senast befolkningsmängden var på sådan nivå var Kerstin Löwstrand i tonåren. Hon lyfter två saker som varit betydelsefulla.
– Länsbytet betydde jättemycket för närheten till Uppsala, vi dansade på jobbet den dagen. Och innan företagsparken kom var Morgongåva ett halvdött samhälle, nu bidrar i stället Adlibris och Apotea till inflyttning.