Carola Severinsson tillsammans med sin sjukskrivne son Neo.
Neo Severinsson bor i byn Marstalla utanför Harbo. Han har flera NPF-diagnoser (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det gör att han har väldigt svårt att åka skolbuss med andra barn. Stimmet gör det svårt för honom att hantera situationen och det gör honom både frustrerad och nervös.
Därför fick Neo åka taxi till skolan när han gick i förskoleklass och första klass.
— Han älskade att vara i skolan. Vi fick tvinga honom att vara hemma när han hade feber, säger Neos mamma Carola Severinsson.
Men när Neo började i tvåan förra året sa kommunen nej till taxi och hänvisade till den vanliga skolbussen. Enligt Carola Severinsson var anledningen att han var för gammal och att taxi främst är till för särskoleelever. Men kommunens beslut fick stora konsekvenser för Neo.
— Hans frånvaro sköt i höjden. Pressen och stressen gör att han har konstant huvudvärk och ont i magen. Han kräks, får diarré och ibland går det inte att få upp honom ur sängen, det är fruktansvärt.
Kan inte du skjutsa honom till skolan?
— Jag har ingen egen bil. Min sambo har en, men den måste han ha till jobbet så det går inte att skjutsa honom varje dag.
Svårigheterna med skolbussen var så stora att han fick ett intyg från en specialistläkare på neuropsykiatriska enheten för barn- och ungdomspsykiatrin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Intyget fastslog att det var "ohållbart" för honom att åka skolbuss.
Men trots det starka intyget blev det fortsatt nej från kommunen. I augusti skulle Neo börja trean. Men han klarade bara en vecka med skolbussen. Sedan blev han så dålig att han sjukskrevs av en läkare på barn- och ungdomspsykiatrin.
— Jag vill mycket hellre vara i skolan och träffa mina kompisar. Nu träffar jag dem nästan aldrig, bara på affären ibland, säger han.
Neos mamma hjälper till med läxorna så gott hon kan, men känner allt för ofta att hon inte räcker till.
Sedan dess har Neo inte satt sin fot på skolan i Harbo. En gång i veckan åker de till skolan och hämtar läxor som han gör hemma vid köksbordet.
— Jag är ingen lärare och kan inte ge honom den hjälp han får i skolan. Sedan missar han alla praktiska ämnen som idrott, slöjd och teknik. Ovanpå det allt det sociala också.
— Jag får jättedåligt samvete över det här. Men jag kan inte tvinga iväg honom när han mår så enormt dåligt. Det finns ett läkarintyg på att han inte kan åka buss, men de bryr sig inte. Allt jag känner är maktlöshet och förtvivlan, det är ju mitt barn och hans framtid det handlar om.