Vid gränsen fanns mycket mat, skor och kläder. På frågan om det blir för mycket svarar Ruslana Dmitrenko, Nataliy Orishenko och Anastasiia Harmatiuk : "Nej, det är snällt och precis det vi behöver. Det är inte lätt att fly ensam med barn, som många nu gjort. Känslan att många engagerar sig är viktig."
På Skokloster motorcafé sitter tre av de ukrainare som under onsdagen anlände med en buss som chartrats av Bålstabon Chang Frick.
– Vi hade ingen direkt plan att fly till Sverige, utan tackade ja till chansen att få följa med till Sverige när vi fick den, säger advokat Ruslana Dmitrenko, 25.
I Polen är det fullt på alla hotell och stationsgolv inom flera mil från gränsen till Ukraina.
– Det tar tid att förstå att du kanske inte kommer att kunna återvända hem. De flesta vill stanna nära gränsen eftersom de hoppas på att snart kunna få tillbaka sitt vanliga liv och sin man som nu strider i Ukraina, säger Nataliy Orishenko.
Hon är en av 15 flyktingar, mestadels kvinnor och barn, som nu bor i ett hus intill Skokloster Wärdshus. På campingen några kilometer därifrån, bor ytterligare sju personer.
Nataliy Orishenko flydde med sin lille son Arian från staden Charkiv.
– Det var väldigt skrämmande. Vi var tvungna att åka genom hela landet för att komma över gränsen. Ett av de värsta ögonblicken var när vi stod på perrongen vid Charkivs centralstation, säger Nataliy, som i sitt hemland var skådespelare och direktör för en barnmusikalteater.
"Många av mina vänner ville tidigare inte vara med i armén. Men nu vill alla hjälpa till", säger Ruslana Dmitrenko (tv) "Sammanhållningen är stark i Ukraina. Alla hjälper alla med allt", säger Anastasiia Harmatiuk och Nataliy Orishenko som alla tre lärt känna varandra under flykten.
Hon beskriver hur tusentals personer stod ihopträngda på en perrong utan tak, när ryska plan kom in över dem och började släppa bomber. Det fanns ingenstans att ta skydd om stationshuset skulle ha blivit träffat.
– Som tur var förstod alla att de kunde bli nedtrampade om folk började springa när det var så trångt. Det enda vi kunde göra var att be till Gud och hoppas att någon skulle öppna dörrarna till tåget.
Dörrarna öppnades efter en stund och kvinnor med barn fick kliva på först. Nataliys man är kurd och skulle fly med dem, men han fick inte plats. Han bar familjens alla pass.
Fredrik von Essen har fått förfrågningar om att ta emot fler flyktingar. "De som bor här nu kan bo kvar, men jag kan inte ta emot fler och boka av exempelvis den stora utomhusmässan Swedish game fair." I bakgrunden Skokloster wärdshus.
– På något sätt hittade han ett öppet fönster. Det var så trångt i tåget att jag inte kunde röra mig, men folk ropade mitt namn och skickade vidare våra dokument genom tåget.
Till slut kom även maken till gränsen och kunde följa med till Sverige.
Bollhuset vid Skokloster wärdshus. Konferenslokaler har nu gjorts om till flyktingbostäder.
Hur kan vi hjälpa er här?
– Vi hoppas att vi inte blir outsiders, att vi kan vara med i ert samhälle och få arbeta. Vi ukrainare gillar att jobba, många har två arbeten var, säger Anastasia Harmatiuk, som både är optiker och frilsansande webbförsäljare.
Hon har flytt hit med sin 13-åring. Att barnen ska få gå i skolan tror de tre kvinnorna också är viktigt.
– Men vi är redan så tacksamma för allt ni gör för oss.
Johan Hermelin, chef för Skokloster godsförvaltning och hans mor Margareta Hermelin var två av dem som jobbade dag och natt för att få allt klart i Bollhuset vid Skokloster Wärdshus.
Vad tycker ni om Skokloster?
– Det är vackert, men egentligen spelar det ingen roll vart vi kom, förutom att vi fick bo säkert, utan bomber och utan att behöva vakna av larm för att gå ner i skyddsrum, säger Ruslana Dmitrenko.
Hon flydde till gränsen själv.
– Min mamma och bror ville stanna. Men sedan ångrade de sig. Att varje dag höra flyglarmen och vänta på attacker blev för stor stress. På tågresan försvann plötsligt deras mobilsignaler. Jag visste inte vad som hade hänt dem, men sedan hittade jag dem och de kom med mig hit.
Fredrik von Essen som äger värdshuset och campingen berättar att ett tiotal personer hjälpt honom att ta emot flyktingarna.
– Jag fick ett samtal om att en buss var på väg med 22 personer som saknade bostad. På 48 timmar byggde vi om konferenslokaler till bostäder. Folk gick man ur huset för att hjälpa. Både hantverkare och volontärer här släppte allt.