Bo Ekstrand växte upp i ett kristet hem, men några tankar på att bli präst hade han inte. Tvärtom försökte han under många år stå emot kallelsen från gud. Han utbildade sig först inom det samhällsvetenskapliga området och därefter inom vården.
– Jag tänkte gå den långa vägen genom att först läsa till undersköterska, därefter till sjuksköterska och slutligen till läkare, men jag kom aldrig längre än till det första steget, säger han.
I januari 1984 började han studera teologi – efter några års arbete inom sjukvård och äldreomsorg – och fem år senare prästvigdes han i Storkyrkan i Stockholm, för Härnösands stift.
Då hade han redan i många år tränat karate (stilen Okinawa Goju-ryu karate-do) och det är något han fortfarande både utövar och lär ut.
– Så långt det är möjligt vill jag göra aktiva val och välja sådant jag tycker är spännande. Karaten tillhör absolut ett av dessa val, säger han och fortsätter:
– Jag har varit med och startat upp flera klubbar och är numera en av de högst graderade i Sverige i den stil jag tränar. Jag har sjunde graden på det svarta bältet.
En av de klubbar han startat upp finns i Rimbo, där han bor med fru och barn och där han också arbetade som kyrkoherde i många år.
– De som inte visste vad jag hette kallade mig rätt och slätt för karateprästen och det gör de fortfarande, fast det är ett och ett halvt år sedan jag slutade som präst i församlingen där.
Genom åren har Bo Ekstrand varit ungdomspräst, scoutpräst, fängelsepräst och sjukhuspräst.
I augusti 2016 började han sin nuvarande tjänst som komminister i Gimo pastorat; med kyrkor i Ekeby, Skäfthammar och Hökhuvud.
Dessutom är han militärt placerad, för närvarande vid helikopterflottiljen i Linköping, och han har besökt krigshärdar i länder som Kosovo, Bosnien och Afghanistan.
– Jag har burit uniform och vapen, men min uppgift har inte varit att strida. Jag har deltagit som själasörjare för den svenska styrkan.
Under uppdraget i Kosovo fick han också en namnskylt med texten "Krigarmunken Broder Tuck" och den bar han med stolthet.
– Jag gjorde vad jag kunde för att bidra till fred, men likväl som jag fick medaljer och hedersbetygelser för det jag gjort borde min fru ha fått det.
– Utan stödet från henne hade jag inte kunnat åka iväg, så hon är värd utmärkelserna lika mycket som jag.