Som barn följde Hans Lagenius med sina föräldrar ut i skogarna runt om Stockholm för att plocka svamp. Han har minnen av när fadern konserverade kantareller, Karl-Johan och andra svampar, under barndomen.
– I tonåren ledsnade jag att följa med föräldrarna för att plocka svamp. Men när jag var i 18-20-årsåldern åkte jag till Lappland och vandrade och hittade en liten fin sjö som jag ville stanna vid, men jag hade slut på mat. I bakhuvudet visste jag att soppar går att äta. Jag stannade vid sjön och åt soppar. På den vägen är det, berättar Hans Lagenius.
Sedan dess har han förkovrat sig i svampriket. Han tror att han har näst intill alla svampböcker som skrivits sedan 1870 och i Umeå studerade Hans Lagenius till svampkonsulent.
– Då fick man ligga ute i fält och plocka svamp med de stora svampproffsen som Pelle Holmberg, säger Hans Lagenius.
Det märks att Hans Lagenius brinner för svampar. I hemmet i Vattmyren utanför Gimo ligger svampböcker utspridda på olika bord och det finns en doft av svamp som kommer från två svamptorkar.
– De flesta svampar blir betydligt bättre när man torkar dem jämfört om man fryser in dem. När de torksas utvecklas smaken mer.
Hans Lagenius är ute i skogen flera dagar i veckan. Han förklarar att han ser det motion och ett bra sätt att komma ut i den friska luften i skogarna runt Vattmyren. Men under sommaren var det svårt att hitta svampfynd.
– Svampåret i år är lite speciellt. Normalt sett kan man hitta kantareller från midsommar eller början av juli. Men i och med torkan i somras kom det inga kantareller. Det är först nu de börjat tränga upp ur jorden, säger Hans Lagenius.
För många handlar svampplockning om kantarell och möjligen Karl-Johansvamp. Hans Lagenius tycker om att prova på annat. Han har testat på det mesta som inte är giftigt, men han vet inte exakt hur många han ätit.
– Men det är massor. Jag har provat det mesta som är ätligt, men alla svampar är inte goda bara för att de är ätliga.
Har du någon favoritsvamp?
– Jag har många favoriter. Men det finns en svamp som jag alltid letar efter och den heter mandelriska. Den avger vätska och om man tar i den blir händerna bruna och de luktar som att man stoppat ned dem i en silltunna. Tillagad smakar den som skaldjur. Det är en drömsvamp som jag kanske hittar en eller två av per år.
I skogen tar sig Hans Lagenius fram snabbt med svampkorgen på armen och med sin ”svampstav” petar han i undervegetationen för att undersöka om det gömmer sig någon svamp. Snabbt upptäcker han fingersvamp, den dödligt giftiga brun flugsvamp och honungsskivling.
– Och den där svampen kallas för narrkantarell. Folk som är ovana att plocka svamp förväxlar ofta den med riktig kantarell. Den är inte giftig men det är ganska smaklös, förklarar Hans Lagenius.
Lite längre in i skogen hittar han den karaktäristiska röda flugsvampen med sina vita fläckar. Till skillnad från sina bruna och vita kusin är den inte dödlig att äta, enligt Hans Lagenius.
– Det är en hallucinerande svamp och har använts i religiösa sammanhang i Mexiko och Sibirien. Enligt folket som bor i Sibirien ger det störst effekt om man ger renar den röda flugsvampen och sedan dricker deras urin.
I slutet av svampturen ser Hans Lagenius något som gör honom upprymd och som får följa med hem till svamptorken.
– Titta där! Ojojojoj! Här har vi rödgul trumpetsvamp. De är jättefina och är några av mina älsklingsvampar.
tobias.ahlen@unt.se