Jag skäms litet för att säga det, men fram till tillkännagivandet av årets fysikpristagare vid lunchtid på tisdagen skulle jag inte haft en susning om någon frågat mig om vilket forskningsområde Arthur Ashkin, Gérard Mourou och Donna Strickland ägnar sig åt. Ändå har jag av och till under årens lopp skrivit om tillämpningar av deras upptäckter inom laserforskningen, till exempel vid ögonoperationer för att korrigera närsynthet.
Jag är knappast ensam. Till skillnad från namnen på i vart fall en del litteratur- och fredspristagare är nog med några få undantag är namnen på personerna bakom vetenskapliga genombrott som belönats med medicin-, fysik- och kemipriser okända för de flesta.
Årets Nobelpris i fysik är roligt på flera sätt.
Ett är förstås att en kvinna finns med bland fysikpristagarna, för första gången sedan 1963 och för tredje gången sedan Nobelprisen började att delas ut 1901. Att en stor majoritet av alla fysiker varit och fortfarande är män är ingen fullgod förklaring till eller ursäkt för att hittills bara tre kvinnor belönats med världens mest prestigefulla vetenskapspris. Fler kvinnor har bidragit till upptäckter inom fysiken som varit värda att prisas, men har förbigåtts.
Ett annat är att Arthur Ashkin med sina 96 år inte bara är den i särklass äldsta personen hittills som tilldelas ett Nobelpris, utan också fortfarande är en i hög grad aktiv forskare.
Ashkins ursäkt för att inte ställa upp för några intervjuer med anledning av Nobelpriset – att han var upptagen med att skriva klart en vetenskaplig artike –, är både minnes- och tänkvärd.
Tyvärr händer det fortfarande att forskare som inget hellre vill än att fortsätta forska inte tillåts att göra det efter pensioneringen. Vilket både omänskligt och korkat slöseri!