I maj föredrog Anders Ygeman propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken. Den sägs redogöra för regeringens fokus och arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist. Propositionen kom och det blev tyst. Principen om den universella utformningen i samhälle sägs vara mycket tung i propositionen. Principen säger att det ska göras rätt från början i utformning och planering i samhället till exempel tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad.
Viktiga frågor således. Ändå så är den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte så synlig. Varför?
Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i samhällsdebatten kan leda till att frågan trängs undan. Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de drabbade och närstående. En annan viktig förklaring kan vara den ibland intensiva och hysteriska medierapporteringen om politiska affärer, skandaler och utspel av makthavare och kända personer som helt enkelt gör att resurssvaga inte kan få sina röster hörda i vårt mediesamhälle.
Medierna har ett stort ansvar för människor i utsatta livssituationer för att de ska kunna komma till tals och därmed få utrymme i det oerhörda mediebrus och snabbhet (acceleration) som råder i mediernas rapportering. Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir alltmer tysta och utsatta.
Vad kan göras konkret? Jag tror att det är viktigt att till exempel public-service-medierna (Sveriges Radio, Sveriges Television) fokuserar mer på radiolagstiftningen som säger att utsatta människor ska uppmärksammas och ges utrymme genom den så kallade mångfalden i programproduktionen.
Medierna och innehållet ska till exempel vara tillgängligt för alla. Övriga medier borde även reflektera mer om själva kärnuppdraget inom journalistiken nämligen att uppmärksamma den lilla och utsatta människans intresse och utsatthet. Jag anser att det är ett stort problem att den funktionshinderspolitiska debatten är så försvagad. Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma när en ny funktionshinderpolitisk proposition presenterats och att det sedan blir mer eller mindre tyst. Vem är intresserad av den? Vem vet vad den innebär på kort och lång sikt? Vem bryr sig om personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga i fråga om assistans, Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller tillgängligheten till fiskebryggan vid sjön?
Det är inte försent att offentligt debattera frågan nu, i höst och senare. När världshälsoorganisationen WHO och Världsbanken kom med sin världsrapport för sex år sedan (World report on disability, 2011) var det tyst i den offentliga debatten i Sverige. Likaså i medierapporteringen. Hur ska man tolka detta? Det kan inte vara fråga om historia eller glömska. Funktionshindersfrågor och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla. Och som alla vet så skapar ojämlikheten i välfärden och hälsa inte bara politisk fattigdom och utanförskap.