Karin Torneklint växte upp i en lantbrukarfamilj i Vittinge och började friidrotta redan som barn.
– Det var mina storasystrar som tog med mig till friidrottsträningen, vi tävlade ständigt mot varandra som barn, berättar 47-åriga Karin Torneklint med ett leende.
Den där tävlingsinstinkten har hon burit med sig under alla år. De tidiga ungdomsåren tävlade hon för Heby AIF innan hon flyttade till Falun och friidrottsgymnasiet. Favoritgrenen var 100 meter häck, en karriär som kröntes med ett SM-guld 1992. 25 år gammal lade hon av på grund av en knäskada och inledde en minst sagt framgångsrik bana som tränare och ledare i Falu IK.
– Det kändes naturligt för mig att fortsätta med idrotten på det sättet, jag gillade nog att styra och ställa lite, säger hon.
Under 90- och 00-talet gjorde hon sig känd som systrarna Jenny och Sanna Kallurs tränare, dels under junioråren, och sedan även när Sanna Kallur etablerade sig i seniorvärldseliten på 100 meter häck. Ett samarbete som bland annat tog Karin Torneklint till EM i Göteborg 2006 och OS i Peking 2008 som coach och tränare. Om Sanna Kallurs aktuella comebackplaner säger hon såhär:
– Det känns fantastiskt kul både för Sannas skull och för idrottssverige, nu är det bara att hoppas att hon hittar tillbaka till en hög nivå också.
För drygt 1,5 år sedan hamnade Karin Torneklint rejält i blickfånget när hon presenterades som ny förbundskapten för det svenska friidrottslandslaget, en uppgift hon först tvekade att tacka ja till.
– Men efter en del funderande bestämde jag mig ändå för att köra på, det var nog tävlingsinstinkten som gjorde att jag ville ge mig in i det här, säger Karin som är den första kvinnliga förbundskaptenen för ett etablerat friidrottslandslag.
– Det har alltid väckt uppmärksamhet att jag i stort sett är ensam kvinna i branschen och det var ett väldigt stort fokus på det under min första tid som förbundskapten. Men själv tänker jag faktiskt inte speciellt mycket på det, säger hon.
Hennes kontrakt sträcker sig över OS i Rio De Janeiro 2016. Men närmast är det inomhus-EM i mars och sedan VM i Peking i augusti som gäller. För Karin Torneklint handlar numera mycket av vardagen att organisera sitt stora landslag inför landslagssamlingar och större tävlingar. Att leda ett landslag som i vissa fall består av ett 100-tal aktiva i vitt skilda grenar har sina sidor.
– Det handlar mycket om att upprätthålla kontakter och att sprida och ge information, det är väldigt mycket sånt som min arbetstid handlar om numera, säger hon.
När hon tänker tillbaka på sina år inom friidrotten är det både härliga framgångar och tuffa motgångar som fastnat i minnet.
– Men de här kontrasterna är ju också en stor del av tjusningen med idrott, att vissa dagar står du högst på pallen och är överlycklig, andra dagar förlorar du och är deppig, menar hon.
Ett av de största ”depparögonblicken” minns hon mycket tydligt från just OS i Peking där Sanna Kallur tillhörde de hetaste medaljkandidaterna men snubblade över första häcken i semifinalen och OS-drömmen krossades.
– Jag minns hur jobbigt det kändes när jag och Sanna träffades i stadions innandömen en stund efteråt. Men mitt i all bedrövelse hittade vi ändå faktiskt något att skratta åt, säger Karin och förklarar:
– Jag hade ont i huvudet och letade rätt på en huvudvärkstablett, och då spånade vi faktiskt om hur vi skulle kunna ha gjort ännu en variant på den där läkemedelsreklamen under ämnet ”huvudvärk kan komma plötsligt”. Vi skrattade faktiskt åt det.
Slutligen, vad är medaljmålet i OS i Rio?
– Jag säger två … nej … tre medaljer!