Plötsligt rusar Leif Yttergren upp ur fåtöljen på verandan.
– Titta! Det där är inte bra, det är en duvhök. Det har jag inte sett på länge.
Ovanför oss på gården cirkulerar mycket riktigt en duvhök högt i skyn, vilande på vindens kraft svävar den ljudlöst ovanför landskapet. Leif Yttergren går runt huset för att få uppsikt över hönsen som pickar fritt på gården, här är det inte vanligt med rovfåglar som har kraft nog att plocka en höna.
– Det gäller vanligtvis mest att hålla efter räven, säger Leif Yttergren när duvhöken flugit vidare och han återigen har sjunkit ner i fåtöljen. Vi sitter på hans gård Sjökärret, tre mil öster om Uppsala. Härifrån pendlar han till sitt jobb som docent i idrottshistoria på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Naturen har alltid lockat den förre detta basketspelaren, och på gården har Leif och sambon Fia både hundar, höns, hästar, kossor och får. Hundarna får följa med ut när det är dags för harjakt ute i skogarna.
Leif Yttergren växte upp i Stockholmförorten Vällingby. Han började spela fotboll i Brommapojkarna, men växte sig snart för lång för att passa in på planen.
– Jag blev för lång och långsam för fotboll, så jag började spela basket istället på gymnasiet.
Snart var han 2,03 meter lång och det dröjde inte länge innan basketkarriären tog fart. Som 22-åring åkte han på stipendium för att spela basket i Pennsylvania i USA ett år, där han samtidigt läste historia, språk och litteratur på college.
– I USA fanns en oerhörd konkurrens inom basketen. Och det fanns en kultur kring sporten på ett sätt som inte finns i Sverige, vilket var kul att se.
Åter i Sverige värvades Leif Ytterberg till Solna basket där han stannade flera år. Under tiden fortsatte han sina studier och tog en fil. kand. i historia, statskunskap och pedagogik.
– Det var vanligt på den tiden att basketspelare pluggade samtidigt, men jag tror inte det är det längre. Nu i efterhand vet jag inte hur jag hann med allt, men då var det inga problem.
Karriären fortsatte i flera klubbar, bland annat i Söder basket och Visby basket, innan han avslutade den vid trettiofem års ålder.
– Man tröttar ju på rutiner efter ett tag, det är lite livets gång tror jag. Elitidrott sliter ju på kroppen också. Jag kom in på en forskarutbildning och hade ju två barn då, så det var en kombination av alltihop.
När han la bollen på hyllan lämnade han hela basketen bakom sig. I dag går han sällan på matcher, och tittar hellre på ishockey eller speedway ute i Hallstavik en bit bort från gården. Fotboll går också an, men årets EM i Frankrike har varit så tråkigt att han knappt orkat titta, suckar Leif Yttergren.
– Jag ser det delvis som mitt jobb att titta på matcher för att kunna diskutera med mina studenter på GIH. Det måste man kunna, annars får man ingen legitimitet.
Just nu forskar Leif Yttergren om kvinnliga gymnastikdirektörers karriärer under sekelskiftet. Han berättar ivrigt om hur kvinnorna var pionjärer som valde bort familj och reste jorden runt för att sprida den svenska gymnastiken. Och enligt Leif Yttergren är drivet i forskningen samma som gav honom energi på basketplanen för nästan trettio år sedan.
– Det är ju nästan samma sak. Båda handlar om fokus och "dedication", en målmedvetenhet. Kanske lite egoism också, att man tänker på sin egen grej. Jag har kanske inte varit så talangfull som idrottare och forskare, men jag har alltid haft mycket vilja och det kommer man långt på.
Leif Yttergren trivs med forskarrollen och kommer sakna den när han går i pension. Det är inte utan vemod som han närmar sig 60 års ålder.
– Det känns lite sorgligt, att se slutet på karriären i sikte. Jag har svårt att identifiera mig med bilden av en 60-årig man, men det märks i kroppen. Fysiken blir sämre, och det är ju inget man gör vågen för direkt.