Plötsligt rusar Leif Yttergren upp ur fÄtöljen pÄ verandan.
â Titta! Det dĂ€r Ă€r inte bra, det Ă€r en duvhök. Det har jag inte sett pĂ„ lĂ€nge.
Ovanför oss pÄ gÄrden cirkulerar mycket riktigt en duvhök högt i skyn, vilande pÄ vindens kraft svÀvar den ljudlöst ovanför landskapet. Leif Yttergren gÄr runt huset för att fÄ uppsikt över hönsen som pickar fritt pÄ gÄrden, hÀr Àr det inte vanligt med rovfÄglar som har kraft nog att plocka en höna.
â Det gĂ€ller vanligtvis mest att hĂ„lla efter rĂ€ven, sĂ€ger Leif Yttergren nĂ€r duvhöken flugit vidare och han Ă„terigen har sjunkit ner i fĂ„töljen. Vi sitter pĂ„ hans gĂ„rd SjökĂ€rret, tre mil öster om Uppsala. HĂ€rifrĂ„n pendlar han till sitt jobb som docent i idrottshistoria pĂ„ Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Naturen har alltid lockat den förre detta basketspelaren, och pĂ„ gĂ„rden har Leif och sambon Fia bĂ„de hundar, höns, hĂ€star, kossor och fĂ„r. Hundarna fĂ„r följa med ut nĂ€r det Ă€r dags för harjakt ute i skogarna.
Leif Yttergren vÀxte upp i Stockholmförorten VÀllingby. Han började spela fotboll i Brommapojkarna, men vÀxte sig snart för lÄng för att passa in pÄ planen.
â Jag blev för lĂ„ng och lĂ„ngsam för fotboll, sĂ„ jag började spela basket istĂ€llet pĂ„ gymnasiet.
Snart var han 2,03 meter lÄng och det dröjde inte lÀnge innan basketkarriÀren tog fart. Som 22-Äring Äkte han pÄ stipendium för att spela basket i Pennsylvania i USA ett Är, dÀr han samtidigt lÀste historia, sprÄk och litteratur pÄ college.
â I USA fanns en oerhörd konkurrens inom basketen. Och det fanns en kultur kring sporten pĂ„ ett sĂ€tt som inte finns i Sverige, vilket var kul att se.
à ter i Sverige vÀrvades Leif Ytterberg till Solna basket dÀr han stannade flera Är. Under tiden fortsatte han sina studier och tog en fil. kand. i historia, statskunskap och pedagogik.
â Det var vanligt pĂ„ den tiden att basketspelare pluggade samtidigt, men jag tror inte det Ă€r det lĂ€ngre. Nu i efterhand vet jag inte hur jag hann med allt, men dĂ„ var det inga problem.
KarriÀren fortsatte i flera klubbar, bland annat i Söder basket och Visby basket, innan han avslutade den vid trettiofem Ärs Älder.
â Man tröttar ju pĂ„ rutiner efter ett tag, det Ă€r lite livets gĂ„ng tror jag. Elitidrott sliter ju pĂ„ kroppen ocksĂ„. Jag kom in pĂ„ en forskarutbildning och hade ju tvĂ„ barn dĂ„, sĂ„ det var en kombination av alltihop.
NÀr han la bollen pÄ hyllan lÀmnade han hela basketen bakom sig. I dag gÄr han sÀllan pÄ matcher, och tittar hellre pÄ ishockey eller speedway ute i Hallstavik en bit bort frÄn gÄrden. Fotboll gÄr ocksÄ an, men Ärets EM i Frankrike har varit sÄ trÄkigt att han knappt orkat titta, suckar Leif Yttergren.
â Jag ser det delvis som mitt jobb att titta pĂ„ matcher för att kunna diskutera med mina studenter pĂ„ GIH. Det mĂ„ste man kunna, annars fĂ„r man ingen legitimitet.
Just nu forskar Leif Yttergren om kvinnliga gymnastikdirektörers karriÀrer under sekelskiftet. Han berÀttar ivrigt om hur kvinnorna var pionjÀrer som valde bort familj och reste jorden runt för att sprida den svenska gymnastiken. Och enligt Leif Yttergren Àr drivet i forskningen samma som gav honom energi pÄ basketplanen för nÀstan trettio Är sedan.
â Det Ă€r ju nĂ€stan samma sak. BĂ„da handlar om fokus och "dedication", en mĂ„lmedvetenhet. Kanske lite egoism ocksĂ„, att man tĂ€nker pĂ„ sin egen grej. Jag har kanske inte varit sĂ„ talangfull som idrottare och forskare, men jag har alltid haft mycket vilja och det kommer man lĂ„ngt pĂ„.
Leif Yttergren trivs med forskarrollen och kommer sakna den nÀr han gÄr i pension. Det Àr inte utan vemod som han nÀrmar sig 60 Ärs Älder.
â Det kĂ€nns lite sorgligt, att se slutet pĂ„ karriĂ€ren i sikte. Jag har svĂ„rt att identifiera mig med bilden av en 60-Ă„rig man, men det mĂ€rks i kroppen. Fysiken blir sĂ€mre, och det Ă€r ju inget man gör vĂ„gen för direkt.