Man kunde tro att ålder inte borde spela någon roll för artister som är specialiserade på kompositörer som har varit döda i över 100 år. Men nej, även i den klassiska genren är ungdom ett säljande argument.
– Folk vill ju se underbarn och 20-åringar – ’the new kids on the block’. Det är jättespännande för marknaden i alla genrer. Och när man är 40 är man nästan bortglömd, säger Roland Pöntinen med ett stilla leende.
Men i den klassiska branschen kan artister också få en renässans, när omvärlden uppfattar att de har mognat och utvecklats. Och det är inte dumt för den som sysslar med den sorts musik, som kan fördjupas och förädlas i all oändlighet. För Pöntinen är utövandet lika spännande nu som då, och noggrannheten har växt med åren.
– Som ung svepte man över saker och det kunde ju vara bra då men… Det är inte så dumt att bli äldre. Man får lite andra perspektiv på både livet och musiken.
Han gjorde uppmärksammad debut som 17-åring med Kungliga filharmonikerna. En fantastisk händelse när han ser tillbaka nu, men då kändes det bara naturligt. Då hade han spelat piano sedan första klass, och studerat för Gunnar Hallhagen sedan han var tolv år. Hallhagen var en legendarisk lärare som har haft många namnkunniga elever, förutom Pöntinen även Love Derwinger och Staffan Scheja.
Musikintresset formades tidigt, främst av pappan som själv spelade klassiskt på pianot hemma. Sibelius, Chopin och Beethoven hette de första stora kärlekarna, men Roland beskriver sig som musikalisk allätare och skrev låtar och spelade i sitt eget jazzband på gymnasiet. Han har fortsatt skriva musik men vill inte kalla sig kompositör. Han vet ändå hur det känns att sitta i Carnegie Hall i New York och höra en av världens bästa orkestrar – Philadelphia Orchestra – uruppföra hans verk ”Blue Winter”.
– Det var en väldigt speciell känsla, lite ”hur hamnade jag här?”.
Klassiskt ligger honom varmast om hjärtat men han har också arrangerat musik av rockartister som Kate Bush, Radiohead och David Bowie.
Finns det musik du inte står ut med?
– Haha. Egentligen inte. Man söker sig förstås till det som omedvetet lockar en. Men så irriterad blir jag inte. Musik som jag inte bryr mig så mycket om lyssnar jag inte på. Jag blir selektiv så klart, men man ska inte döma ut något i förväg.
Selektiv har han också blivit i sitt arbete med åren. Tiden är förbi då Roland Pöntinen sade ja till allt och snabbt rörde sig vidare till nästa grej. Dagens utmaningar handlar om att gå på djupet, förfina sitt uttryck.
Men fortfarande säger han ja till mycket – det dyker ju upp så många roliga saker att göra. Nytt för i år är att han utsetts till konstnärlig ledare för Båstad Chamber music festival, en av de finaste festivalerna i landet. Han är mitt uppe i arbetet med att sätta ihop sommarens program, ett bra tillfälle att sondera kontaktnätet. Han har ett stort sådant, efter flera decenniers turnéer och framträdanden, både solo med en flygel och tillsammans med några av världens bättre orkestrar.
I år – Bergmanåret – blir det bland annat ett upplägg med musik från Ingmar Bergmans filmer, en hyllningskonsert till minnet av Birgit Nilsson som föddes för 100 år sedan och flera konserter med musik av Debussy som gick ur tiden för 100 år sedan. Därutöver gör han som vanligt en del soloframträdanden och snart kommer hans tolkning av Bernsteins symfoni ”The Age of Anxiety” ut på skiva.
En frilansares tillvaro styrs av tillgången på jobb. Och för en konsertpianist blir resorna många. Men hur får man ihop den arbetssituationen med att vara familjefar?
– Resandet ingår ju i yrket, men det får inte ta över det vanliga livet. Familjen går absolut jämsides med att jag måste spela piano.
När han inte arbetar är det helst familjen han ägnar sig åt. Gärna en ledig dag med barnen i någon park, på ett fik eller en shoppingrunda.
– Det är sådant där som sätter guldkant på mitt liv i alla fall. Bara att promenera runt i Stockholm är en lisa för själen. Att titta på hus och arkitektur roar mig jättemycket. Banala saker, som jag tycker om. (TT)