Den slutsatsen drar en grupp forskare från Storbritannien, Schweiz och Sverige i en studie som publiceras i den veterinärmedicinska tidskriften Veterinary Record.
– Nyckeln till ett både långt och friskt hundliv verkar vara en balanserad mathållning i kombination med lämplig skötsel och hälsovård som gör att hundarna livet ut kan fortsätta att ha ett starkt skelett och bibehållen muskulatur, men hindrar dem från att dra på sig fetma, säger forskaren och veterinären Johanna Penell vid Institutionen för kliniska vetenskaper vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Studien omfattar 39 labradorhundar som från drygt sex års ålder fram till sin död levde i ett "kollektivboende" med en hel del socialt umgänge med varandra och sina skötare, goda möjligheter till lek och motion, regelbundna hälsokontroller och – inte minst viktigt – bara två dagliga högst halvtimmeslånga måltider med begränsad mattillgång.
Fastän labradorer av ärftliga genetiska skäl ofta är glupskare och sämre på att kontrollera sitt matintag jämfört med andra hundraser verkar de inte ha lidit det minsta av dessa fasta restriktioner för sitt ätande.
– Till och med de allra mest långlivade hundarna levde in i det sista både fysiskt och socialt mycket aktiva liv. Oberoende veterinärer och experter på labradorer som undersökte dem bedömde att dessa mycket gamla labradorer var tre till fyra år yngre än sin verkliga kronologiska åder, säger Johanna Penell.
En sammanvägning av flera tidigare studier har visat att labradorhundars genomsnittliga livslängd brukar vara 12 år. Nära 90 procent av hundarna i den nya studien levde längre än så och mer än var fjärde, 28 procent, blev äldre än 15,6 år – vilket forskarna betecknar som exceptionellt långlivat.
Allra längst levde en labradorhanne som blev 17,9 år, en ålder som är ytterst sällsynt bland hundar av den här storleken, men inte ovanligt bland dvärghundraser.
– Det är dock viktigt att betona att målet för studien inte var att till varje pris få hundarna att leva så länge som möjligt, utan att de skulle leva friska aktiva liv så länge som möjligt. Hundar som blev svårt sjuka, till exempel i cancer, fick hjälp att somna in för gott, säger Johanna Penell.
Även om alla hundarna i studien nu är döda är projektet ännu inte avslutat. En hel del uppgifter som samlades in under studiens gång återstår att analysera närmare.
– Det långsiktiga målet är att ta fram klara och praktiska rekommendationer för både hundägare och veterinärer så att alla hundar kan leva långa, aktiva och hälsosamma liv och nå sin fulla genetiska potential, säger Johanna Penell.
Fotnot: Hela studien kan läsas här