När jag kom ny till Uppsala i september 2009 möttes jag av en stor dos entusiasm. Du har väl hört om Reggaefestivalen? Om uppsättningen av Tosca, då scenen förflyttades mellan stadens mest kända arenor? Om Stadsteatern och dess Tupp-festival? Och mycket mera.
Det mesta hade jag hört talas om, för Uppsala har skapat, och fortsätter att skapa, imponerande många evenemang som når långt utanför stadens gränser.
Ja, jag talar nu främst om kultur. Jag kan knappast påstå att jag som kulturredaktör på UNT har serverats en statistiskt välavvägd bild av samhället kring Fyrisån. Men jag tror att man någorlunda objektivt kan fastslå att de kulturella evenemangens Uppsala står starkt och når långt. Liksom att forskningens Uppsala är förstklassigt. Och det historiska Uppsala. Och många andra Uppsalor.
Men Uppsala som helhet då, sammanhållningen? Tja, där måste jag tråkigt nog säga att entusiasmen hos dem jag har mött ofta har falnat. En Uppsalaläsare anar säkert vad jag är på väg att säga. Många gånger har jag fått höra om en delad stad där man känner ett avstånd till ?de andra?. Ibland är ?de andra? universitetet, ibland Gottsunda, ibland Kåbo. Ibland vet man inte riktigt vilka de där andra är, eller vad de gör, bara att de finns. Jo, såsom jag har fått det beskrivet för mig framstår Uppsala lika mycket som en osäker som en delad stad. Känns det igen?
?Staden är som sagt osäker på sin identitet, vet inte vad den ska vara stolt över, vilket kan ta sig bisarra uttryck. 1986 när vi firade 700-årsjubileum gjordes Pelle Svanslös till symbol för Uppsala. Inte för att det är något fel på Pelle, han är bra, men han kan inte representera Uppsala!?, skrev Helena Harnesk i UNT 19/10 2008.
Författaren Krister Gustavsson skrev i UNT samma år:
?Arbetarstaden, akademikerstaden och borgarstaden ligger lagrade över varann som isolerade virtuella verkligheter... Det sker inget utbyte mellan de olika skikten.?
Och långt tidigare, år 1963, Lars Gustafsson i Expressen: ?Staden är på något sätt omedveten om sig själv... det märkvärdiga med Uppsala är att det är något märkvärdigt med Uppsala.?
Kanske kan man säga så här: Det är något märkvärdigt med Uppsala, men Uppsala är inte tillräckligt bra på att visa det. Det finns en insikt om detta och sedan början av 00-talet ägnar sig staden åt varumärkesbyggande. Det gör alla städer med självaktning numera. ?City branding? kallas det, stadsprofilering, och i bästa fall kan det göra underverk: en nedgången ort kan resa sig ur askan och bli känd. Lite som Askungen, som om allt som krävdes var att varumärkeskonsulter skulle komma och ställa den magiska frågan: Spegel spegel på väggen där, säg mig vilken skönhet den här staden är. Och sy klänningen, och hitta skon.
Arbetet med Varumärke Uppsala tycks länge ha varit märkligt okänt. Först de senaste veckorna har det väckt viss debatt i Uppsalatidningen, bland annat har läsare föreslagit en ny slogan. Det handlar trots allt om något som berör varje medborgare: hur man definierar en ny Uppsalabild.
Varumärke Uppsala vill gärna vara inkluderande. Man har insett problemet med ?den delade staden? och vill bredda bilden, få fler att känna sig delaktiga. Uppsala måste bli mer än historia, universitet, studenter.
Jag undrar om man har valt rätt verktyg för att uppnå detta. Framför allt tycks Varumärke Uppsala ha gjort en missbedömning av kulturens roll. Det säger jag inte bara för att jag själv gillar kultur. Faktum är att framgångsrik stadsprofilering handlar ofta om kultur. Den har kraften att förvandla en stad från anonym industristad på dekis till världskänd turistmagnet, som i praktexemplet Bilbao i Spanien.
Kultur är alltså inte bara en god investering på ett ideellt plan, utan även krasst ekonomiskt.
I artikeln Branding the city through culture and entertainment (2005) skriver forskaren Mihalis Kavaratzis vid universitetet i Groningen om kulturens stora betydelse för städer. ?Praktiska erfarenheter och pressens intresse liksom teoretiska bidrag i ämnet antyder att kultur och underhållning har en central roll att spela i lokal ekonomisk utveckling?.
EU-rapporten The economy of culture in Europe (2006) fastslår ?att kultur driver ekonomisk och social utveckling, och främjar innovation och sammanhållning?.
Den nyutkomna antologin Kulturens kraft för regional utveckling, där forskare och kulturentreprenörer medverkar, ger flera exempel på detta. De senaste tjugo åren har också tilltron till kultur som tillväxtfaktor ökat markant i Europas regioner. I boken ges inblickar i uppåt tjugo olika projekt: från Norrlandsoperan till Skapande Skåne, via Dalhalla, Tensta konsthall och Cultural planning i Kronobergs län. ?Vi vill framför allt visa på fall där svårigheterna har övervunnits och förklara när, hur och varför så har skett?, skriver Lars Lindkvist.
För det är förstås inte givet att kultursatsningar blir succé. På sätt och vis kan det vara svårare att se effekter i en välbärgad kulturstad än en nedgången industristad, den senare kan lättare åstadkomma en revanschartad omvandling. För kunskapsstaden Uppsalas del är det svårt att föreställa sig en Askungesaga. Det är också på sin plats ? som Lisbeth Lindeborg påpekar ? att reflektera över vad som är hönan och vad som är ägget: ?Är det kultur som lägger grunden för ekonomisk tillväxt eller tvärtom??
Kulturen nämns sällan i programförklaringarna från Varumärke Uppsala, och sällan i marknadsföringen. I stället är den hänvisad till det föga omfattande sidoprojektet Kulturstaden Uppsala. Som om kultur inte hade med helheten att göra.
Jag blir inte kvitt misstanken att det beror på kulturens placering i den undersökning som ligger till grund för arbetet med Varumärke Uppsala, där ett antal befolkningskategorier har tillfrågats om hur Uppsala är och borde vara. ?Kulturutbud? har i de flesta kategorier fått en placering ganska långt ner på skalan.
Vad betyder det? Det kan ju tolkas som att kultur anses ointressant. Eller som att de flesta är nöjda med kulturutbudet som det är. Eller som att undersökningen i grunden inte var särskilt intresserad av kulturfrågor.
Det borde den ha varit. Frågan är om inte kultur är ovanligt effektivt just vid marknadsföring av en stad.
För läsare av Svenska Dagbladet illustrerades det tydligt i början av december 2009. Ena dagen rymde tidningen en trist formgiven reklambilaga från Varumärke Uppsala, med rubriken Godmorgon Uppsala och med lite av varje som innehåll, men inte mycket mer än en notis om kultur.
Andra dagen ägnades hela förstasidan och helsidor av SvD:s kulturdel åt Uppsala stadsteaters uppsättning Sju tre återbesöket.
Hur många fler såg och läste det redaktionella, stort uppslagna reportaget? Hur många fler fick intrycket att Uppsala är en stad där det händer spännande saker?
Det är ironiskt att Uppsala säger sig satsa på sin image medan man snarare har dragit ner på bidragen till en av stadens starkast lysande stjärnor, nationellt sett. Uppsala stadsteater får osedvanligt mycket uppmärksamhet för att vara en teater utanför huvudstaden.
Vill man profilera en stad räcker det naturligtvis inte med en avgränsad pott till marknadsföring, utan en vision om vad man vill åstadkomma och lyfta fram måste genomsyra hela politiken.
I ivern att bredda bilden av en stad och vissa upp andra sidor än de mest kända, är det lätt att glömma hur viktigt det är att förvalta sina starka kort väl.
Ole Reiter, professor i stadsutveckling, har påpekat att man bör marknadsföra städer med utgångspunkt i det som är deras egenart och särskilda kvaliteter (SvD 24/9 2006). Även Lisbeth Lindeborg poängterar i boken Kulturens kraft vikten av att städer understryker sin egen personlighet och att den gamla identiteten alltid är en viktig byggsten för en ny image.
Operorna Tosca och Otello är intressanta exempel i det här perspektivet. De inte bara stärker stadens kulturella framtoning, utan visar att universitetet är mycket mer än vad många tror: en kulturaktör i samarbete med andra aktörer i staden, som inkluderar och välkomnar en publik som normalt inte kommer till universitetet.
En recension av Tosca på Expressen.se lyfter fram trion domkyrkan-slottet-universitetet i rubriken ? en nästan parodisk sammanfattning av det historiska Uppsala kan tyckas, men den främsta behållningen är att det ju fortfarande händer saker där. Det är en viktig utmaning att visa hur det klassiska, historiska Uppsala förblir en levande och dynamisk miljö som angår och inkluderar långt fler än akademiker.
Om problemet är att alla inte känner sig delaktiga i det akademiska Uppsala, är det lika viktigt att öppna upp detta Uppsala som att lyfta fram ett annat.
En del menar att Linnéjubileet var ett startskott för en öppnare och mer samarbetsinriktad kultur i staden, också det en fråga om att vidareutveckla det akademiska arvet. Att göra något mer, något annat av det.
Kan man verkligen skapa en bred och inkluderande bild av en stad om man inte vågar sig på ett samlande koncept? Uppsalas nya logotyp är ypperligt flexibel. Den bygger på följande princip: Uppsala. Valfria ord. Sedan 1286. Till exempel: ?Uppsala. Framgångsrika företag. Sedan 1286? eller ?Uppsala. Kultur på alla sätt. Sedan 1286.?
Det är ett smart sätt att kombinera konsekvens och valfrihet. Men risken är också att ingenting fastnar ? utom att stan är gammal. Och det visste vi ju redan.
Jag tror att en anledning till att Umeå, och inte Uppsala, utsågs till kulturhuvudstad 2014 är att de vågade sig på ett övergripande koncept: ?The culturized city? (den kulturiserade staden) med en vision om ?ett samhälle där kulturen genomsyrar och syresätter all mänsklig verksamhet?.
Uppsala tar alltmer formen av en evenemangsstad. Det är förstås kul, men det vore ännu bättre om de alla kunde knytas ihop i en ambition som är större än evenemangen i sig. Dessutom är Uppsalas kulturliv långt mer än evenemang ? det tror man inte när man tittar på Kulturstadens hemsida ? och inte minst litteraturen behöver synliggöras på andra vis.
För min del tänker jag mer och mer på Uppsala som den uttrycksfulla staden. Jo, ju mer tid jag tillbringar här desto mer övertygad blir jag om att Uppsala är en ovanligt uttrycksfull stad. Med sina evenemang, sina många författare och konstnärer, musiker och dramatiker, forskare och entreprenörer...
Den exceptionella mängden körer och andra former av amatörkultur ? alla fina läsardikter som skickas in till UNT är ett lysande exempel ? vittnar om att många av stadens medborgare lever ?expressiva liv?.
Idéhistorikern och kulturskribenten David Karlsson lånar uttrycket från den amerikanske kulturpolitikern Bill Ivey. Ett expressivt liv kännetecknas av förmågan att kunna uttrycka sig med konstnärliga medel, skriver Karlsson i boken En kulturutredning: pengar, konst och politik (2010). Det handlar lika mycket om självkänsla som om konst. Och i ett konsumtionsinriktat samhälle blir förmågan att kunna skapa något själv, utanför ekonomins begränsningar och hierarkier, ovärderlig. Karlsson understryker att en av kulturpolitikens främsta uppgifter är att se till att varje medborgare kan leva ett uttrycksfullt liv.
Jag tror att det lika gärna kan vara ett motto för en stad: uttrycksfulla liv, i en uttrycksfull miljö. Och jag vågar tippa på att det är ett vinnande koncept.