Tåget från Stockholm rullar in på stationen i Enköping på utsatt tid klockan 09.55. Vid plats 36 i 1:a klass har Pehr Wallin precis tagit på sig sin mörka långrock och greppat sin attachéväska för att kliva ut på perrongen. Sedan gör han som han alltid brukar - tar sin promenad längs Drottninggatan och vidare till arbetet på IQ Teleshop som ligger på hörnet av gamla BP-macken på Fjärdhundragatan.
Han har gjort samma resa i 30 år - trots att han egentligen inte hade tänkt bli så värst långvarig.
– Enköping är Sveriges närmaste stad, det är lika närma hit som ifrån. På något konstigt sätt ramlade jag över den här lokalen för 30 år sedan, det var inte meningen att jag skulle bli kvar. Men resan hit har på något sätt blivit mitt liv. Att sitta på tåget är en social grej, det har blivit en livsstil - som mitt andra hem.
Varje morgon börjar på samma sätt för Pehr. Han lämnar hemmet på Kungsholmen kvart i åtta, oberoende av väder promenerar han till Centralstationen där han träffar några pendlarvänner för en fika innan tåget mot Enköping avgår 09.14. Även om Enköping är destinationen, så är målet med resan att få träffa människor.
– Det finns många historier där ute som man missar om man inte är öppen för ett möte. Jag pratar med alla, men det är de som ingen annan pratar med, de som verkar udda och konstiga som jag dras till. De har egna idéer och går sina egna vägar, det gillar jag.
Många vänner har det blivit genom åren och många minnen.
– Vi är ett gäng som åker i samma vagn. Några åker bara en kort period, andra har blivit vänner för livet. Som han som aldrig pratade med någon annan förutom med mig. Vi kom varandra nära och blev vänner. En dag slutade han åka, han blev sjuk och nu är han borta. Honom saknar jag, han lämnade ett stort tomrum efter sig. Det åkte en som alltid bakade kakor som han hade med sig, det var mig han bjöd, ingen annan. Jag som inte ens gillar kakor. Sedan han som skällde på allt och alla. Eller han som bara gick efter sommartid och inte brydde sig om att rätta sig efter vintertid. Tåget och pendlingen har gett mig så himla många härliga möten och minnen.
Hela livet har Pehr varit nyfiken och ramlat in i saker som har fört honom vidare i en helt annan riktning än han hade innan, ingen väg han valt har varit rak - förutom tåget mellan Stockholm och Enköping.
En väg i livet utan pendlingen har slagit honom. Den tanken har han hållit på avstånd i 30 år, men tanken börjar bli allt mer aktuell.
– Jag dog på köksgolvet hemma hos min dotter på julafton - hjärtat stannade, men jag kom tillbaka. Hennes kille räddade mig. Nu har jag börjat fundera om 30 år får räcka, det var ju inte ens meningen att det skulle bli så här länge. Men jag kan inte föreställa mig ett liv utan att få pendla och träffa människor. Att åka till jobbet har hela tiden varit en ursäkt att få åka tåg, det är svårt att se sitt liv utan det.