Sedan hon fick TBE för ett drygt år sedan är livet helt annorlunda. Jane Öberg sätter sig mödosamt vid köksbordet i huset på gården i Stads-Gånsta, strax utanför Enköping. Hunden Manne springer vid hennes ben. Han är nyopererad och plastskärmen är i vägen för både honom och matte. De andra sex hundarna i trädgården ger sig ljudligt till känna.

– De får för lite motion. De är därför de skäller så mycket, säger Jane.

Innan hon fick hjärnhinneinflammation, orsakad av fästingburet TBE-virus, brukade hon ta med hundarna runt det långa varvet i Gånstaspåret varje morgon. När hon kom hem gick hon ut i stallet för att ta hand om hästarna. Idag har hon helt slutat med avel av Bichonhavanais-hundar och stalltjänst är otänkbart.

Artikelbild

| Innan Jane Öberg drabbades av det fästingburna TBE-viruset så kunde hon gå utan rollator och hon tog hand om gårdens hästar och avlade valpar från sina Bichon havanais-hundar. Det gör hon inte idag.

– Jag är helt orkeslös, bara sover. Jag saknar djuren oerhört, de ger så mycket glädje, säger Jane, som efter TBE-viruset måste förlita sig på en rollator om hon ska ta sig utanför huset där hon inte kan ta stöd mot möbler och väggar.

– Jag trodde aldrig att det här kunde hända mig. Jag har alltid plockat svamp i skogen och aldrig fått en fästing. Jag tänkte inte på att jag kunde få dem av katterna.

Jane suckar djupt och pekar mot sitt armveck.

– Kingsize (katten) brukar alltid krypa upp i min armhåla. Jag fick väl fästningen av honom.

Artikelbild

| Innan Jane Öberg drabbades av det fästingburna TBE-viruset så kunde hon gå utan rollator och hon tog hand om gårdens hästar och avlade valpar från sina Bichon havanais-hundar. Det gör hon inte idag.

Jane vet inte exakt när hon fick fästingen och kommer överhuvudtaget inte ihåg så mycket från förra sommaren. En morgon kom hon inte ner till köksbordet. Hennes man och dotter hittade henne i sängen.

– Jag spydde och var helt borta. Medvetslös. Jag svarade inte på tilltal.

Ambulansen körde henne till akuten i Enköping. Där fick hon penicillin och skickades sedan hem. Dagen efter var läget om möjligt ännu värre och Janes dotter ilsknade till och såg till att Jane fick läkarvård igen. Till slut togs ett benmärgsprov som visade på hjärnhinneinflammation.

– Jag minns ingenting av det här. Men tydligen hade jag bara skrikit och fört ett himla liv under en lång stund.

Efter Janes redogörelse av förra sommarens dramatiska händelser blir det tyst en kort stund och hunden Mannes snarkningar hörs tydligare från under köksbordet. Jane berättar att det nästan tog fyra veckor innan hon fick komma hem igen.

– På sjukhuset fick jag lära mig att gå på nytt. Och att svälja. Jag kommer inte ihåg någonting av de första veckorna, men sedan började jag att vakna upp igen, sakta, som ur en dålig dröm.

Väl hemma igen behövde hon ofta åka in till sjukvården på återbesök. Jane är van med läkarbesök, hon har levt ungefär hälften av sitt 60-åriga liv som sjukpensionär till följd av fibromyalgi, skolios och artros.

– De sjukdomarna har liknande symptom men TBE-viruset har gjort allt hundra gånger värre.

Nu, efter ett år, har sjukvården friskförklarat Jane och konstaterat att de men som hon fick från fästingen får hon leva med.

– Det värsta var när de sa att jag var tvungen att mixa maten eftersom jag är förlamad i halsen och har svårt att svälja. Då vände jag taggarna utåt, säger Jane och förklarar att hon tidigare jobbat extra i köket på ett sjukhus och att det bara var de mest sjuka patienterna som fick mixad mat.

Men det är inte den vanliga maten eller djuren som Jane saknar mest. Det är att inte kunna hjälpa andra.

– Jag är en sån person som vill känna mig behövd och gillar att hjälpa andra. Och nu kan jag inte det.

Hon orkar inte heller planera framåt eller umgås med människor. Istället försöker hon att överleva dagen och bannar ofta sig själv att hon aldrig vaccinerade sig mot TBE.

– Jag tänkte väldigt kortsiktigt och nu uppmanar jag alla att vaccinera sig. Om jag kan påverka någon så skulle det kännas bra.