Start och mål för den historiska tågturen var Enköpings museum och Turistbyrån på Rådhusgatan. Guiden Eva Wrede lotsade oss genom Enköpings historia medan lokförare Bert Salomonsson lotsade oss genom stans gatunät och parker.
För den som kände sig sugen på mer historia efter tågturen tipsade Eva Wrede om hällristningsområdet i Boglösa. Hon berättade att mycket i Enköpings ser väldigt annorlunda ut idag, efter landhöjningen, jämfört med forna tider.
– Vår lilla å som går genom stan har varit en mäktig havsvik, exemplifierade hon effekterna av landhöjningen.
Enköping har haft sin beskärda del av stadsbränder efter stadens tillblivelse. Den senaste, stora stadsbranden 1799, kan vi se spår av ännu idag. De raka gatorna och fyrkantiga kvarteren är resultatet av beslut om att stan skulle byggas upp så efter branden, som slog hårt. Ett 70-tal byggnader brann ner. Omkring 400 av de cirka 1 100 invånarna blev hemlösa.
Kvar av bebyggelsen före branden är byggnaden som blev Rådhuset, sedermera polisstation och nuförtiden museum och turistbyrå. Även Prostgården från 1760-talet vid Afzelii plan klarade sig.
Tågresan gick förbi Tingshuset och Läroverket i Kyrkbacken och vidare in genom Skolparken. Vi fick höra om alla kyrkor som har funnits i området, inte bara Vårfrukyrkan på höjden, utan även S:t Olofs kyrka och S:t Ilians kyrka som var katolska stadskyrkor. Ruinerna från S:t Ilian finns kvar ännu idag och påminner om medeltiden.
Namnet Enköping kommer från en (vägmöte) och köping (handelsplats). Enköping har nog alltid varit något av Sveriges närmaste stad.
Under resans gång fick vi veta intressanta historiska fakta och vi kastades mellan århundradena i takt med att vi färdades genom den omgivande geografin.
I Klosterparken fick vi kliva av tåget en stund för att insupa atmosfären på kullen där franciskanerklostret låg.
Efter reformationen blev klostret en kugge i det svenska krigsmaskineriet under 1600-talet. Där tillverkades salpeter till krut av uringödsel från kreatur.
Eva och Åke Lindström från Enköping beslöt sig spontant för att åka med när de såg tåget stå och vänta utanför museet. Det var ett beslut som de inte ångrade.
– Jag har bott här sedan 1963. Nu har man har sett Enköping, sa Åke som konstaterade att man lätt blir hemmablind.