Arbetsbelastningen var hög under hösten på den avdelning vid socialförvaltningen där Mia jobbade, bland annat för att flera tjänster var vakanta.
– Vi var för få och hann inte göra ett riktigt arbete. Vi var där för att hjälpa och vägleda människor men var så få att vi bara blev administratörer och vände papper, vi låg efter med arbetet hela tiden, säger Mia.
Men till årsskiftet skulle möjligheten med sextimmars arbetsdag införas, något Mia såg fram emot. Så blev det dock inte.
– Vi fick beskedet att vi låg för mycket efter med arbetet och att vi fick vänta till mars med sextimmarsdag. Det var lite ett slag under bältet att dra in det med så kort varsel, det borde ha förberetts bättre, säger Mia som tycker att dialogen mellan arbetsgivaren och de anställda brast.
Införandet av sextimmars arbetsdag är ett sätt att göra jobben vid socialförvaltningen mer attraktiva och att få fler sökande till tjänsterna. Idén tycker Mia är bra men hon menar att planeringen kunde varit bättre, startsträckan var för kort.
– Vi fixade inte jobbet på den befintliga personalen, hur skulle det då fungera med färre timmar? Man borde ha gjort något åt den höga arbetsbelastningen först, tagit in konsulter till exempel, säger Mia.
Hon sjukskrevs i december för utmattningssyndrom. Men anser att kommunen brustit i sitt rehabiliteringsansvar. Hon har själv fått driva på frågan om vilken hjälp hon hade rätt till.
– Det tog fem månader innan jag ens fick erbjudande om ett bedömningssamtal, med frågan om jag ville att det skulle bokas in. Man ska inte behöva fråga efter det när man mår dåligt, det ska bara ske. Hade jag fått stöd snabbare hade det inte behöva gå så här långt, säger Mia som fortfarande är sjukskriven på deltid.
Någon plan för hur hon skulle komma tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen fanns inte heller.
– Kommunen ställde in mitt sista möte där facket skulle vara med, ett möte som varit planerat sedan länge. Jag förstår att saker kommer emellan men för mig säger det inställda mötet mer om hur de hanterar fråga, säger Mia.
Varför folk slutar och hur man hanterar hög arbetsbelastning med lite personal är frågor hon tycker arbetsplatsen måste ställa sig.
– Flera personer hade slutat innan jag började jobba där. Man måste lyssna på de anställda och ta hjälp av företagshälsovården när man ser att det finns problem, säger Mia.
Hon har fått stöd från facket som även de anser att kommunen inte tagit sitt rehabiliteringsansvar men inte lyckat påverka dem.
– Om jag inte haft stöd från facket hade jag stått helt själv. Vad händer med dem som inte har styrkan att driva på frågan själv? Psykisk ohälsa är så vanligt idag, men jag vet att det går att förebygga och man måste se upp med det, säger Mia som vill att problemet uppmärksammas mer.
Nu har hon valt att säga upp sig från tjänsten.
– Det känns väldigt tråkigt men jag orkar inte fortsätta. Det skapar bara mer ångest och oro hos mej och det är lättare att hitta ett nytt jobb, säger Mia.
Fotnot: ”Mia” vill vara anonym och heter egentligen något annat.