Det är ungefär tre år sedan den där dagen då det plötsligt stod klart för Björn och hans sambo Stina att den då tvåårige sonen Olle inte bara skulle få en lillasyster utan tre.
– Det var förstås surrealistiskt, vi skrattade och grät om vartannat. Jag har alltid tänkt mig två eller tre barn och nu blev det tre på en gång.
Björn och jag har just satt oss i köket med en kopp kaffe för intervjun. Alma, Anna, Astrid, Olle och mamma Stina har klätt på sig för att gå in och leka med kusinen som bor i huset intill, för att inte störa. En intervju med fyra småbarn i närheten skulle varit ett konststycke av kaotisk art. Innan påklädningen har vi dock klarat av fotograferingen och jag filmar en liten snutt som du kan se här ovan.
Det var Katarina Löfberg som i den förra stafettintervjun lämnade över till Björn med motiveringen att det vore kul att få läsa om hur en trillingpappa har det. Därför handlar den här intervjun mest om Björn och barnen. Stina har ingen framträdande plats, och så vill hon också ha det. Men innan hon går ut med barnen beskriver hon sin man mycket kärleksfullt:
– Björn är den bästa pappan. Han har varit totalt delaktig i detta och tagit lika mycket ansvar som jag. Det vill jag verkligen säga!
Tillbaka till kaffebordet ställer jag förstås den fråga som de flesta ställer till Björn och Stina, antagligen eftersom trillingfödslar är så ovanliga. Chansen att få trillingar är en på 8000 i Sverige. Under 90-talet skedde fler eftersom sjukvården vid fertilitetsbehandlingar ofta satte in flera ägg men så görs inte längre eftersom en trillinggraviditet innebär en högre risk för att barnen ska födas för tidigt. Men Björn ogillar frågan om "provrörsbefruktning".
- Det är en ohövlig fråga, och ganska så privat. Man ställer ju aldrig den till nån som fått ett barn men vi får den hela tiden. "Är det riktiga barn?" Ja, det är "riktiga" barn, de är inte på låtsas, säger han men lägger till att jag gärna får berätta att barnen tillkommit naturligt, eftersom alla undrar.
– Men jag skulle verkligen önska att folk tänkte sig för lite innan de frågar såna saker, säger han.
När de tre flickorna föddes, efter en relativt problemfri graviditet för att vara en trillinggraviditet, vägde lilla Alma bara 1,3 kilo, Anna 1,8 och Astrid 1,8. Men redan efter sex dagar fick familjen lämna BB på Akademiska sjukhuset, då var pappa Björn och mamma Stina fullproppade med ny kunskap om hur man kollar syresättningsnivåer, matar bebisar med sond och mycket annat.
– Vi hade fått tre fantastiska, härliga, friska barn och det var skönt att få komma hem till Olle, som över en natt gick från att vara släktens enda barn till att få tre småsystrar och en kusin nästan samtidigt.
Hela första året kunde Björn dela föräldraledigheten med Stina, något han understryker verkligen behövdes. De första månaderna skulle barnen sondmatas varannan timma, dygnet runt och Stina pumpade mjölk all vaken tid. Varje matning tog en timma och sen var det nästan dags att börja om från början. När sondmatningen övergick i flaskmatning skulle 24 flaskor diskas, steriliseras och fyllas varje dygn. Däremellan var det förstås blöjbyten och allt annat som måste göras i en familj. Storebror inte att förglömma. Ganska snart kom föräldrarna på att dela upp natten i två skift för att ge den andre chans att sova några timmar.
– På många håll får trillingföräldrar hjälp av kommunen men inte i Enköping. Men tack lov har vi fått stor hjälp av Stinas föräldrar och syster, som bor intill men också av mina föräldrar. Utan det skulle det varit tufft, säger Björn.
Han säger att det med tiden blivit allt lättare men att det alltid händer nya saker i takt med att barnen utvecklas.
Innan de kunde gå var det svårt att vara ensam med dem eftersom det inte gick att bära tre barn samtidigt. Nu när de kan gå gäller det istället att passa tre barn som springer åt olika håll. I början fick de skärma av huset för att kunna hålla koll på alla.
– Men vi har aldrig tråkigt. Både Stina och jag har skjutit undan våra egna intressen ett tag men snart kanske man kan börja fundera i såna banor igen, säger han hoppfullt.
Han berättar att flickorna, som numera börjat i förskolan i Örsundsbro, allt mer börjar utveckla sina egna personligheter. När det gäller klädvalet är de dock samstämmiga, det ska vara klänning. I dag, när EP hälsar på, har Astrid en rutig klänning, Anna en jeansklänning och Alma en tvärrandig. När de kommer tillbaka från kusinbesöket har Astrid och Alma dessutom piffat upp sina bara armar med tjocka tuschstreck.
– Det var lite tyst i lekrummet en stund, förklarar Stina när overallerna faller till golvet och tjejerna stolt sträcker fram armarna för att visa.
I början höll familjen sig mest hemma, i prästgården i Biskops-Kulla. Men sen köpte de den där större bilen så alla kunde få plats. Och i somras blev det en semestertur till Kivik.
– Det har inte varit några problem, alla är nöjda när vi gör något.
Det Björn och Stina dock undviker att göra tillsammans med flickorna är att åka och handla.
– Det blir ett sånt spektakel! Den stora trillingvagnen syns och folk stannar och ska prata. Äldre damer vill gärna sticka in huvudet i vagnen och gulla och fråga "är de lika" och "är de "riktiga". De vill förstås inget ont men de förstår inte att alla andra också stannar och gör samma sak.
– Inte ovanligt heller att man hör bakom ryggen att de säger "att de orkar". Men vi har ju inget val. Därför är det lättare att undvika såna situationer, säger Björn.
På Facebook finns flera grupper för trillingföräldrar och här tycker Björn att de hittar mycket stöd i olika frågor, både praktiska och känslomässiga.
– Det är ju inte så många andra som förstår vår situation än de som är där själva, säger han.