Senaste gången en svensk militär dog i militär utlandstjänst, var Joel Thungren bara ett hundratal meter bort. Hans förband hade hamnat i strid och blev beskjutna av talibaner som använde kvinnor och barn som mänskliga sköldar. Förstärkningen närmade sig, men på vägen körde ett av pansarfordonen över en bomb – och i samma stund som explosionen hördes hade Joel gått miste om sin kollega Kenneth Wallin.
Den dag som EP kommer på besök hos Joel har sju år passerat sedan den tragiska händelsen. Livet i strid är utbytt mot ett mer vardagligt liv i Enköping. Han jobbar fortfarande inom det militära och har just flyttat ut till Bredsand.
Klockan är nio. Inomhus sover frun Anna och den åtta månader gamla sonen Adrian. Vi sätter oss i altanmöblerna och nästintill smälter i den varma augustisolen. Han minns tillbaka på tiden i Afghanistan.
– Folk förstår nog inte allvaret som är där nere, att det är på riktigt, säger Joel.
Han har varit där nere tre gånger. Den första resan var lugn och utan strider, men andra turen blev våldsam och blodig. Trots det beslöt sig Joel för att åka iväg en tredje gång – delvis på grund av rädslan av att återvända hem till det mindre händelserika civila livet, kanske med psykiska problem som följd.
– Flera i plutonen skakade bara på huvudet och sa ”du förstår väl att du kommer dö här nere?, berättar Joel och fortsätter:
– Men tredje gången blev det väldigt bra, för den insatsen var inte i närheten lika krävande. Det blev som en nedtrappning. Jag fick vara kvar i Afghanistan, i gemenskapen och försvaret, utan att ständigt vara under tung fysisk och psykisk press. Jag tror det är en av anledningarna att jag aldrig haft några problem efteråt.
Kamratskapen är kanske det som Joel uppskattar allra mest inom försvaret. Han säger att det militära livet till stor del har format honom till den person han är idag. Han jobbar fortfarande inom försvarsmakten, men numera som specialistofficer och krigsfotograf på enheten ”Combat Camera”, som har sin utgångspunkt i Enköping. Han är en av endast 15 personer i Sverige som har det yrket.
Joel är som klippt och skuren för jobbet, då han redan under tiden i Afghanistan hade med sig kameran och knäppte bilder på hobbynivå. Många tyckte han skulle söka till Combat Camera.
– När tillräckligt många hade sagt det så tänkte jag att jag gör väl det, men först skaffade jag mig en fotografutbildning.
Jobbet innebär att han medverkar i så gott som alla enheter inom försvaren.
– Det är riktigt kul, man får vara med överallt i stället för att vara bunden till en och samma enhet. Ena dagen kan jag vara på havsbotten i en ubåt för att nästa dag vara ovanför molnen ett flygplan.
Joel och hans kollegor i Combat Camera är både militärer och fotografer, vilket betyder att de bär på samma stridsutrustning och packning som vilken soldat som helst. De ska kunna utföra samma uppgifter om det hettar till – de är soldater i första hand.
Inifrån huset hörs ett ljud. Det är Anna och Adrian som vaknat till liv – och sonen är hungrig efter mat. Joel berättar att han lärde känna Anna genom en dejtingsajt efter att han återvände från Afghanistan. Tre år senare är han pappa till en hungrig liten son, och ännu ett barn väntar.
Numera när han jobbar utomlands är det oftast bara ett par veckor i taget, även om det också kan bli längre perioder. I det stora hela kan han nu leva ett mer vardagligt liv.
– Det passar helt perfekt, jag kan inte tänka mig något bättre jobb.
Minnena om krigets brutala natur har dock fäst sig djupt i Joels sinne. Men när Anna kommer ut på altanen och sätter sonen Adrian i Joels knä, så märks ingenting av det.