I denna första del av mina planerade stafettintervjuer stod Ann-Sofie högt upp på önskelistan. Många artiklar har skrivits om den verksamhet hon driver men väldigt lite om henne själv eftersom hon alltid velat hålla sig i bakgrunden. Men den här gången är det annorlunda.
Tatuerad från halsen och ner till anklarna och med de svarta dreadlocksen kaxigt spretande på huvudet verkar Ann-Sofie vara en väldigt cool och säker kvinna, där hon sitter framför mig.
Elvis Presley, Marilyn Monroe, Benjamin syrsa, måsar, tärningar och blommor trängs på hennes armar och ben. Bara på ryggen och magen finns det ledig hud, berättar hon.
– Jag har faktiskt haft stor glädje av mina tatueringar här, säger hon och sveper ut med handen i lokalen. Folk blir lite frågvisa och så är isen bruten,.
Lokalen med stort L ligger på Kärrhöksgränd i Enköping och Ann-Sofie Millberg är ett med verksamheten. Att skriva en artikel om henne är också att skriva om Lokalen.
Det är en slags fritidsgård dit alla är välkomna, från småbarn till pensionärer. Svenskar, invandrare, sjukskrivna, lediga, arbetslösa. Och de kommer verkligen. Medan denna intervju pågår tittar ett par småknattar in tillsammans med sin pappa, de sätter sig och spelar spel i en soffa alldeles intill två äldre herrar som fikar och pratar. I bruset hör jag den ene berätta för den andre att han fyllt 84. Några personer kommer för att hämta mat i de stora kylskåpen medan en medelålders kvinna tar sig an ett halvlagt pussel på ett bord. Ett par ungdomar kör ett varv i träningsredskapen som fyller en stor del av golvytan. Alla känner inte varandra men verkar gilla varandras närvaro.
Under Ann-Sofies 28 år i Lokalen har tusentals människor kommit och gått, många av dem har kunnat gå vidare i livet tack vare den samhörighet och stöttning de fått av Ann-Sofie och de andra som funnits till hands.
– Man har väl funnits där för en och annan strulputte, medger hon blygsamt.
Hon tror däremot inte att särskilt många vet att Lokalen räddat även hennes liv. Många gånger.
Ända sedan 20-årsåldern har Ann-Sofie lidit av panikångest och nedstämdhet. Många är de morgnar när det varit och är en kamp att överhuvudtaget komma upp ur sängen.
– Men när jag ligger där och vet att andra behöver mig, då tar jag mig upp. Då handlar det inte längre om mig och det är oerhört skönt att kunna flytta fokus från mig själv.
Av samma anledning går hon till jobbet 365 dagar om året.
– Jag behöver det, helt enkelt, säger hon.
Hon tror att det är kombinationen av hennes erfarenheter som gjort att hela verksamheten blivit så bra.
– Många känner nog att jag är som dem, jag har mina svårigheter och dem delar jag med mig av.
Ann-Sofie har också erfarenheter av missbruk. Såväl i släkten som egna. Hon berättar om hur hon började dricka alkohol redan som 12-åring och strulade en hel del innan hon tog ett drastiskt beslut.
-Den 28 april 1988 slutade jag dricka och då upphörde också strulet, konstaterar hon.
Lika bra gick det inte för hennes kompisar, de som även hade börjat ta droger.
– Jag tyckte att de var coola men jag var för feg för att testa. I dag tackar jag min lyckliga stjärna för det. De flesta av dem jag växte upp med är döda idag.
Bara ett par år efter att hon slutade dricka såg Lokalen dagens ljus. Ann-Sofies mamma var med i Hyresgästföreningens kontaktkommitté, som precis fått Lokalen som kvarterslokal.
– Jag var 22 och nygift och vi ville ha nånstans att kasta dart. Det var så det började, berättar hon.
Dartverksamheten växte, likaså Ann-Sofies kontakter med alla som bodde i området.
– När det gått sju år sa min man ifrån – antingen skiter du i lokalen eller så flyttar vi från området. Folk var ju lika mycket hemma hos oss som i lokalen, minns hon.
Att strunta i Lokalen var inte aktuellt för Ann-Sofie så det fick bli en flytt, till ett hus på Eknäs.
Då erbjöd Hyresgästföreningen Ann-Sofie ett jobb i Lokalen. På grund av hennes sjukdom kunde man få till en lönebidragsanställning, som fortfarande pågår.
Trots att 28 år gått sedan dess är verksamheten där långt ifrån säker. Lokalen ägs av Brogripen, som hyr ut den till Hyresgästföreningen och alltihopa bygger på kommunala bidrag, som det måste tas nytt beslut om varje år.
– Det är en ständig oro runt årsskiftet, innan vi får besked. Det är lättare när sossarna styr. När Centern och Moderaterna satt vid makten var det knökigt. De var knappt intresserade av att titta på verksamheten, säger hon.
Det senaste året fyller Lokalen också en ny funktion. Idén kom från en kvinna som heter Jessica Eriksson och som ville hjälpa till att förmedla överbliven mat från butiker till människor som har svårt att få pengarna att räcka till. Och Ann-Sofie kunde förstås inte säga nej. Så sedan mars förra året har man stort fokus på denna hjälpverksamhet. Från Ica Maxi, Ica Västerhallen, Tammerfors bageri och Fazer hämtar eller får de maten, som de förvarar i lokalen. Sen får vem som helst komma dit och hämta. Allt skänks från butikerna till de behövande.
– Väldigt många hämtar mat, det blir fler och fler. Pensionärer, barnfamiljer, missbrukare, hemlösa. Man får höra fruktansvärda historier, berättar hon.
Själv har Ann-Sofie sedan flera år flyttat tillbaka till övre lillsidan. Nu bor hon återigen bara ett stenkast från Lokalen, som betyder så mycket i hennes liv.
De senaste fyra åren har hon dessutom fått två barnbarn som bidrar positivt till hennes mående.
– Det är fantastiskt, säger hon lyriskt.
Även barnbarnen vistas mycket i Lokalen. Vem hade kunnat tro något annat?