Det gör faktiskt ont att se hur långt vi står från varandra – med religiös kultur som skiljelinje.
Kan man ställa krav på att en del invandrargrupper något litet ska anpassa sig efter vardagen i det har landet? Eller har jag att vänta kritik och påståenden som att jag är flyktinghatare, när jag faktiskt är rena motsatsen.
Men murar rivs bäst från båda sidorna
Strax före jul besökte jag en läkarmottagning i Uppsala.
Redan i dörröppningen förstod jag att något var fel. Mer fel än annorlunda.
Till vänster var det fullt. De som trängdes där var inte homogent ursvenskar. Både hudfärg och språk skilde. Alltså inget ovanligt alls, bara att det var fullt.
På andra sidan fanns det enbart fyra vuxna plus tre barn. Samtliga i svarta kläder.
De båda kvinnorna bar niqab. Bara ögonen skymtade något litet i den smala springa huvudbonaden erbjöd.
Karlarnas ytterkläder och barnens ryggsäckar markerade platserna runt kvinnorna.
Som den föregångare man vill vara, pekade jag på en stol som bara upptogs av en ryggsäck och markerade att jag ville sätta mig där.
Visst, jag fick en plats men en av männen röjde upp den stol som stod längst bort från kvinnorna.
Stämningen var inte bra. Hos några på den ”svenska” sidan sågs klara tecken på obehag, för att inte säga rädsla.
Säkert var känslan densamma hos dem med heltäckande svarta kläder. Så mycket vi-dom-känsla det kan bli.
Jag vill inte förbjuda niqab, burka, abaya, chador och andra traditionellt muslimska klädedräkter. Förbud skapar inte öppenhet.
Men ändå, jag vill be en stilla bön även om det i sammanhanget kan uppfattas som en hädelse eller provokation:
Att både vi som kallar oss svenskar och nyinflyttade muslimska grupper ska anpassa oss till varandras kultur och tankesätt – åtminstone något litet?