Många timmars köande för Antikrundan

Sveriges television och Antikrundan har kommit till Enköping med två fullastade lastbilar, ett helt gäng experter, en mycket bestämd producent och en väldigt gladlynt programledare. En och annan Enköpingsbo har också dykt upp. Kön ringlar sig redan lång.
Vid halvelva på förmiddagen hittar vi Kerstin von Walden Eklund, Siv Iseby-Sandberg och Siw Holmberg på rad närmast framför dörren. De tömmer kaffekopp efter kaffekopp, bättrar på läppstiftet och skrattar glatt.
- Vi har varit här sedan kvart över åtta, halvnio, så vi har hunnit fika två gånger, berättar de i mun på varandra.
Det tar ett tag av rotande innan de lyckas hala upp allt de har med sig ur kassarna. Här finns både en tallrik från finaste Tibetservisen, en porslinsurna, en ovanlig liten kopp med kvinnofigurer på och ett fickur med inskriptionen Emil Lagerström Enköping.

Under tiden gnabbas Knut Knutson och Jörgen Martinson godmodigt bakom kulisserna om vem som ska få värdera vilka möbler. När producenten Maud Uppling till sist fattat beslutet är Knut Knutson spelat upprörd över att en av de riktiga godbitarna, en sällsynt fin byrå, gått honom förbi.
- Nej, vad taskig du är, utbrister han teatraliskt.
- Vårt jobb är att leverera i tv och det är roligast att få leverera sådant som man känner för, förklarar han sedan.
Någon timme senare blir damerna först i kön huvudpersoner i några sekunder när Knut Knutson och Max Sjöberg gör sin beryktade runda i kön. Det går snabbt men en och annan kryptisk kommentar hinner experterna slänga ur sig innan de hastar vidare tätt följd av kameramannen.

Det finns mer att studera i kön nämligen. Här blandas kuriosa med sällsynt, och kanske dyrbart - vem vet? Margareta Asplund och Margit Lindqvist har med sig en underlig mackapär som de tror sig veta använts till att pressa spetsarna på skjortkragar med, Håkan Gustafsson har kommit med en glasmonter innehållande en liten scen som tagen ur älgjakten (ja, faktiskt!) och Ola och Greta Lundström har den märkligaste hjorttavla vi någonsin sett under armen. En etsning föreställande hjortar med en ram försedd med diverse olika slags horn.
- Den där kan väl inte vara värd något. Soptippen är ditåt, ropar en gammal Enköpingsbekant i kön.
Men för programmet är det inte prylarna som är det allra viktigaste, utan människorna. Att få dem att glömma kameran och bli lite ledsna eller lite glada ser Knut Knutson som en av sina viktigaste uppgifter.
Känslor gör sig bra i tv. Förvåning och lycka är det alla vill se. Eller besvikelse. De tre damerna ute i kön har ett självklart svar på frågan vad som är det bästa med Antikrundan.
- Det är att se när folk tror att det de har är något värdefullt och så är det bara skräp.
Det är en hel del "skräp" som hittat till Enköping den här dagen. Det visar sig snart när portarna slagits upp på vid gavel och experterna tar emot vid sina olika bord.
- Det här är tryckt, tryckt på papper och klistrat upp på duken, förklarar Claes Moser obevekligt för en dam som tagit med sig finaste tavlan hemifrån.
Om hon svär eller inte kan vi inte avgöra - men ansiktsuttrycket säger allt.

Samtidigt forslas människorna bakom de riktiga fynden, dyrbart eller bara intressant, ut i kulisserna. De förväntansfulla ägarna sätts i sminket för att bli uppiffade innan det är dags att visa upp sig för hela svenska folket.
Men även bland dem som aldrig kommer så långt som till tv-kameran finns det många nöjda miner. Ulla Liljander är ganska belåten med att ha fått veta att det leksaksflygplan hennes man vunnit på tombola en gång i tiden är tillverkat i Strasbourg runt 1950. Värde: 3-4000 kronor.
Och Erie Eriksson från Hummelsta som tagit med sig ett par ljusstakar med dateringen 1729 ser riktigt glad ut över Jan Bäckmans uppmuntrande ord.
- De här är väldigt trevliga. Ovanligt geniun svensk koppar med tidig datering. Paret kan nog vara värt en 5000 kronor.
Andra får vänta längre på besked. Lars-Yngve Johansson vrider och vänder, vänder och vrider, på Gerd och Tommy Stårners silverskål. Med luppen fastklämd i ögat och tungan rätt i mun försöker han identifiera de suddiga stämplarna.
Till sist konstaterar han inför tv-kamerorna att det som Gerd och Tommy Stårner trodde var en sockerskål i själva verket är en supskål från 1680-talet, värd nästan tio gånger så mycket som paret förväntat sig.
- Det är inte klokt på en enda fläck. Det tar ett tag att smälta. Nu blir det hamburgare på hemvägen, pustar de efteråt.

Många timmars köande för Antikrundan

Det här är dagen när högt ställda förhoppningar grusas. Men också dagen när förväntningar infrias eller till och med överträffas. Och allt börjar en tidig fredagsmorgon i en lång, lång kö utanför Fageruddshallen vid Bredsand i Enköping.