– Livet segrar till sist, bara man orkar hänga i, säger han.
Vi träffas en kall dag när snön hopar sig utanför dörren. Peter Fredriksson är lite nervös inför det han ska berätta och han har skrivit ner de viktigaste punkterna på en fusklapp.
– När jag är ute och pratar med andra om sorg är det ju inte min egen historia som är den viktiga. Men det är ju den som format mig, förklarar han.
Det var Ann-Sofie Millberg, i den första stafettintervjun, som tyckte att jag skulle intervjua Peter Fredriksson. ”Han har upplevt mer än någon ska behöva vara med om. Jag ser verkligen upp till honom, han har lyckats komma långt”, var hennes skäl till att välja just honom. Och allteftersom vårt samtal fortskrider förstår jag vad hon menar.
Peter är kanske känd av många Enköpingsbor som en av ägarna till dataföretaget Enatech.
2005 gick företaget i konkurs och Peter och hans kompanjon stod mycket plötsligt ute på gatan, förbjudna att ens vistas i företagslokalerna. Några pengar följde förstås inte med ut.
Några år innan hade hans dotter Amanda insjuknat i anorexia, en ätstörningssjukdom som innebar att hon nästan helt slutade äta.
– Läkarna sa att hon hade tre alternativ, varav det ena var att dö. Det var fruktansvärt, maten var hennes värsta fiende.
När företaget går i konkurs är den 13-åriga dottern starkt underviktig och båda föräldrarna ( som hade skilt sig några år tidigare) åker i skytteltrafik med och till henne på ätstörningsenheten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Samma år får Peters pappa Sten sitt hus i Husberg först sönderslaget och senare eldhärjat av ett gäng ungdomar. Peter ställer förstås upp och låter pappan flytta hem till sig.
Samma månad som huset bränns ner råkar Peters 17-årige son Daniel ut för skidolycka som sliter loss underläppen. När han röntgas hittar läkarna en tumör i hans huvud.
– Julen 2005 satt jag hemma med två dödssjuka ungar, en chockad pappa och inte ett öre på fickan. Men tack vare min kompis Ove Lindberg, min tjej Beba och ett kreditkort överlevde vi ändå, säger han.
Daniel opereras och efter en tid med svåra plågor återhämtar han sig.
Året därpå, 2007, är det dags för nästa katastrof; Amanda är ute med sin moped och vid Coop-infarten krockar hon med en motorcykel. Hon bryter benet och blir svårt bränd på benen och ryggen.
Lång vård på brännskadeavdelningen följer och båda föräldrarna med sambos och barn turas om att sitta vid henne sida i hopp om att kunna lindra den panikångest som hela tiden ligger på lut.
– Kombinationen av anorexia och brännskada är riktigt dålig. Hon måste äta för att läka men kan inte äta på grund av sjukdomen.
Tiden som följer är slitsam för hela familjen. Ett ljus i mörkret är att Peter och hans kompanjon får låna pengar i banken och kan starta på nytt. Men kompanjonen Ove är den som får dra det tunga lasset medan Peter har fullt upp på hemmaplan.
För Amanda går det upp och ner de kommande åren och föräldrarnas oro är stor.
2010 börjar pappa Sten, som numera bor i ett eget boende på Malin, bli sjuk. Till slut vill han inte vara med längre, berättar Peter.
– Min pappa var en hårding. När han fick reda på att han inte kunde få dödshjälp slutade han äta. Det var i maj 2010. Åtta veckor senare dog han.
– Vi kom varandra väldigt nära under den sista tiden, vi hade såna samtal som man önskar att man haft tidigare i livet. En gång försökte jag lura i honom princesstårta men det gick han inte på, minns Peter och skrattar.
De senaste åren har det vänt för Peter och hans familj. I dag mår alla tre barnen bra. Förutom Amanda och Daniel har Peter också nämligen en äldre dotter, Frida, som han tycker att han åsidosatt mycket när allt var som jobbigast.
– Jag har konstant dåligt samvete mot henne, och även mot Daniel, för att man inte räckt till för dem riktigt. Men jag försöker gottgöra det nu, säger han.
När barnen började må bra rasade Peter själv ihop. Så småningom han kom i kontakt med Svenska Sorgeinstitutet, något som han tror blev hans räddning.
Där fick han lära sig olika tekniker för att bearbeta allt han varit med om. Senare har han också utbildad sig till handledare i sorg.
– Det här har hjälpt mig väldigt mycket. När man är mitt upp i det är man så målstyrd, man tar på sig skygglapparna och springer och tror att man ska fixa allt själv.
Han beskriver hur man istället borde ta hjälp av folk i närheten. Med facit i hand ser han att han borde tagit mer hjälp av sin sambo, som ju fanns där hela tiden, men som han inte släppte in. Och exempelvis av sin äldsta dotter, som också fanns där.
– Jag borde varit mer öppen och diskuterat problemen med alla i familjen, säger han.
Att ha ett andningshål är också en viktig sak. Själv hade sin motorcykel, som han kunde ta en tur på för att få tänka på något annat.
– Sen finns det ju alltid de som har det värre och det kan vara bra att tänka så också, säger han.
FOTNOT: Samtliga medlemmar i Peters familj har läst den här artikeln innan den kom i tidningen. Alla har givit sitt klartecken till att den ska publiceras.