Leifs familj flyttade till Bergsgatan 1960 ”efter att ha tillbringat en stor del av femtiotalet i gamla hus med rinnande kallt vatten, vedeldning och ändan fastfrusen i ett utedass”.
- Den här trerummaren på Fabriksgatan/Bergsgatan hade badrum, värme och elspis. Ofattbar lyx för oss som frusit de senaste tio åren. Bergsgatan var ett riktigt barnrike med massor av ungar i varierande åldrar. Vi skrämde varann med den mystiska ”svarta damen” och tyckte vi såg Tumba-Tarzan i skogen. Småningom fyllde vi moped den ena efter den andra. Hur vi än försökte så var i alla fall “Bagarns” den absolut snabbaste.
Men säg den glädje som vara beständigt. 1964 var familjen tillbaka i ett hus med ”vedspis, kakelugnar som slocknade, kallvatten och ändan fastfrusen och så vidare”.
- Det gjorde nu inte så mycket för nu började festande. Mellanöl och ett idogt klämmande på varandra i halvmörkret. Mamma tittade till oss ibland och förmanade ”Frihet under ansvar”. För min del uppfattade jag bara den första delen av meningen.
Så flyttade Leif till Stockholm. Men snart nog var han tillbaka i Enköping. Han hamnade på Fannagatan 41.
- Det huset är numera borta och låg under det som nu är J.P.Johanssons gata. Efter att ha bott några år i Stockholm och den sista tiden i en potatiskällare i Bagarmossen, så fick jag översvämning i min källare och flöt så småningom upp i Enköping igen. Det var 1970 och gode vännen Åke hyste förbarmande och jag fick inkvartera mig i fyrtioettan. Det var en kåk som skulle rivas så hyran var billig och elsnillet Åke fixade gratis el. Han flyttade ut efter ett tag och huset blev nu ett slags kollektiv med minst sagt udda inslag. Då och då kom en kompis och lämnade av någon mystisk person från något svårbestämbart utland. Vad de uträttade för sitt uppehälle ville vi helst inte lägga oss i men polisen hade ett aldrig sinande intresse för vårt hus.
Polismästarens plommon lockade den unge Leif vilket resulterade i ett besök på polis-stationen som på den tiden låg på Rådhusgatan.
- Jag och Lasse ”Kocken”som visat för stort intresse för polismästarens plommon och därför fått vederbörlig avbasning samt skjuts till polisstationen. De uppenbarligen sysslolösa polismän som fått hedersuppdraget att skjutsa två barn till stationen hade mycket roligt åt denne nitiske polismästare, tycker Leif som också minns det numera rivna ”eminenta etablissemanget Hanssons Café. Det blev med åren ett känt raggarfik och gick under det kärleksfulla namnet Djungel-Jims. Där kunde motorburen ungdom förnöta en del av sin ungdom tillsammans med en Loranga som märkligt nog aldrig tog slut men som ljusnade betydligt i färgen”.
Bild och minnen: Leif Ahnlund.