Det var när veterinär Hans Kindahl i Lötsberga jobbade med att frihugga några gamla ekar på ön Ängsholmen i Mälaren som olyckan hände.
– Jag började fälla trädet och det gick åt rätt håll. Men plötsligt hände något, kanske var det en vindpust, och trädet sprack två meter upp och gick rakt emot mej. Då känner man sig rätt liten, konstaterar Hans när vi träffas vid hans köksbord i Lötsberga tre månader efter olyckan.
Trädet landade delvis över Hans som föll åt sidan av tryckvågen.
Ofta jobbar han ensam ute på ön som han sedan några år äger tillsammans med sin fru Kristina Odensvik. Just den här dagen befann sig tur nog fler personer på ön och en man såg när olyckan skedde.
– Han kom upp till mej direkt och jag sa åt honom att ringa ambulanshelikopter. Jag förstod att jag var allvarligt skadad, jag kände hur hela bålen rörde sig när jag tog på den, säger Hans.
Även räddningstjänsten i Enköping ryckte ut med en räddningsbåt men ambulanshelikoptern från Akademiska sjukhuset kunde landa på ön.
Ont hade han inte direkt, det kom först när man var tvungen att lyfta upp honom på båren i kläderna.
– Jag fick morfin men smärtan kändes igenom det. Jag var hela tiden vid medvetande, säger Hans.
I väntan på helikoptern lyckades han ringa Kristina för att berätta vad som hänt.
– Jag förstod att det var allvarligt men han var helt redig i huvudet. Jag och sonen åkte direkt till akademiska och vi blev väldigt väl omhändertagna av personalen där, säger Kristina.
Det blev totalt tre veckors vård på Akademiska sjukhuset med elva knäckta revben på vänstra sidan av kroppen, en bäckenfraktur, en underbensfraktur, skador i knä och revben på höger sida.
– Men vården på avdelningarna har varit helt suverän med vårdpersonal som hjälpt mig dygnert runt, säger Hans
Många tankar har hunnit passera under tiden.
– Jag trodde det var slutet när jag låg där på marken i väntan på helikoptern. Sen tänkte jag på Kristina som måste ta hand om gården om jag inte klarade mej, vi delar ju på allt jobb och det skulle bli tungt för henne, säger Hans.
Skadorna som Hans Kindahl fick av det fallande trädet var omfattande men tre månader senare är han på benen igen och har börjat jobba lite smått igen vid sin veterinärklinik i Lötsberga.
Han är en välkänd person på bygden och reaktionerna från omgivningen har varit många, med blommor, hälsningar och hjälpsamhet.
– Det är otroligt så omtänksamma och vänliga alla varit. Och ingen har sagt åt mej att jag är en stor klant, men jag tycker nog det själv, konstaterar Hans.
Trots den allvarliga olyckan drar han sig inte för att ge sig ut ensam igen och jobba på ön.
– Men jag ska kanske inte såga med motorsågen då!