"Aslan Dogan är en intressant invandrare som lyckats i Sverige, honom vill man veta mer om", var Peter Fredriksssons motivering till att lämna stafettpinnen till just Aslan Dogan.
Ja, för de Enköpingsbor som rör sig runt torget är han nog ett känt ansikte. Numera springer han mellan grillen och parfymeriet ATD Fragance strax intill, butiken som han och hans fru Tedora startade när Åhléns slog igen.
– Det fanns ju ingen sånt butik i Enköping tidigare och det visade sig vara rätt satsning. Redan första året gjorde vi en liten vinst och våra leverantörer är imponerade, säger han och berättar att man nu också håller på att starta en webbshop.
Men det var som sagt i grillen han började. Träning och lite blodad tand hade han fått via en praoplats några år tidigare. Grillen vid Salatullen hade tagit emot honom med öppna armar och efter praon blev det både helg- och sommarjobb där under några år.
När så svågern köpte Torggrillen 1988 hängde Aslan förstås på. Men först skulle han gå ut gymnasiet.
– Jag är nog den enda personer som tagit studenten på dagen, firat lite med kompisarna och sen gått direkt och jobbat på kvällen. Många klasskompisar kom ju förbi på natten och undrade hur jag kunde vara där också, säger han.
1996 blev han delägare och sen har det rullat på.
– Det är en häftig bransch, man träffar otroligt många människor, det känns som jag känner alla. På kvällar och nätter, när folk har varit ute vill de alltid ha nåt att äta. Genom åren har jag sett mina kompisar gå ut på stan och bli fulla - nu ser jag deras barn.
Han berättar om den senaste hemvändarkvällen, juldagsnatten, då många utflyttade kommer tillbaka till stan och går ut för att fira. En man står i korvkön och tittar nyfiket på Aslan. När det är hans tur utbrister han "Men vad fan - är du kvar här än!" Det visar sig vara en gammal kund från förr, som förvånat upptäcker att det är samma man bakom disken nu som då.
Lite ångrar Aslan att han själv inte är en av dem som gick vidare.
– Jag hade bra betyg så jag borde fortsatt plugga. Men nu blev det som det blev, säger han.
Någon ny generation Dogan kommer dock inte att ta över grillen. Inte om pappa Aslan får bestämma.
– Nej, jag vill att mina barn ska utbilda sig. Det rådet ger jag alla, säger han.
Det är nu drygt 40 år sedan Aslan och hans familj kom till Sverige. Oroligheterna i den lilla byn Derkube i sydöstra Turkiet, nära gränsen till Syrien, blev dem övermäktiga och till slut fanns ingen annan utväg än att fly. Familjen tillhör den kristna ortodoxa folkgruppen syrianer, en minoritet som genom tiderna utsatts för förföljelse och folkmord.
– Jag har inga bra minnen från min barndom och jag har aldrig återvänt. Jag längtar inte efter ett land som jag var tvungen att fly ifrån, säger Aslan bestämt.
Att det blev Sverige berodde delvis på korset i flaggan.
– Det var tecken på att det var ett kristet land, Sverige tog emot kristna minoriteter. Förhoppningen våra föräldrar hade var att här skulle vi få leva i fred och tala vårt språk.
Och så blev det. För trots att Aslan inte vill tillbaka till landet där han föddes har han alltid varit noga med att vårda och behålla modersmålet syrianska.
– Det är ett urgammalt språk, det språk Jesus talade. Vi syrianer har varit utsatta så länge och vi är nu spridda över hela världen men vi har kunnat hålla ihop tack vare språket och kyrkan, berättar han.
Kyrkan är en viktig del i syrianernas liv, även i Aslans. Hit går man inte enbart för gudstjänster, kyrkan är också en stor social mötesplats. Det var exempelvis i syrianska kyrkan i Enköping han lärde sig sitt modersmål korrekt.
När Aslan var sju år kom han och två syskon till Sverige. Föräldrarna hade flytt något tidigare och en bror fanns redan i Tyskland. Ganska snart hamnade familjen i Enköping och Lillsidan. Och med tiden utökades familjen med ytterligare fem barn.
– Det var en jätterolig tid. I början var det förstås svårt, vi kom från ett stenålderssamhälle till framtiden. Vi fick lära oss att leva med el och rinnande vatten. Men det var nog lättare för oss barn än för föräldrarna.
– Vi var omkring 30 syrianska familjer på Västerleden och vi kom bra överens med de andra som bodde där, mest svenskar och finnar.
Skolgången på Västerledsskolan minns han inte som några större problem.
– Jag tror det var bättre då, det fanns lite mer regler. Nu vet barnen sina rättigheter och det utnyttjas ordentligt. Nu är det lite för slappt, ingen vågar säga ifrån. När jag gick i skolan var lärarna stränga så barnen förstod var skåpet skulle stå, säger han.
Över lag tycker Aslan att det är lite för slappt i hela det svenska samhället. Han tror att det beror på att vi haft det för bra för länge.
– Ni har byggt upp ett fantastiskt land med stor frihet men folk vill inte visa stolthet över det. Det har jag svårt att förstå, man är inte rasist för att man är stolt över sitt land.
– Jag blir nästan arg när jag ser sånt. Jag har älskat Sverige sen jag satte min fot här och jag är mycket tacksam över att ha fått komma hit.
Med sin egen invandrarbakgrund som erfarenhet var Aslan nyligen inbjuden av Arbetsförmedlingen för att prata inför en grupp nyanlända som nu ska ta sig ut i samhället.
”Ni har kommit till världens bästa land, lär er tycka om det och lär er språket”, var hans budskap.
– Sverige är ju möjligheternas land men man måste anstränga sig, ge sig ut i samhället. Språket är nyckeln till allt. Som företagare kan jag inte anställa någon som inte kan svenska, säger han.
Fakta:
Namn: Aslan Dogan
Ålder: 46 år
Familj: Frun Tedora och de fyra barnen Victoria,25, Nathanael, 20, Nadja 16 och Antonios, 11.
Talar: Svenska, syrianska, kurdiska, turkiska, engelska, förstår arabiska.
Intressen: Är ett stort fan av Liverpool och Syrianska i fotboll och Leksand i hockey.
Äter: Älskar fortfarande all sorts snabbmat, väljer gärna det framför oxfilé. Men gillar också syriansk husmanskost.
Aslan lämnar över stafettpinnen till: Anders Thool, ägare till The Players Inn