Karl Engelbrektson är sedan hösten 2010 senior militär rådgivare vid Sveriges EU-representation i Bryssel. Han är överbefälhavarens representant vid möten i EU:s militära kommitté, och svensk representant i Natos militära kommitté när Sverige som icke-Natomedlem får delta i deras möten.
UNT:s läsare har tidigare mött honom som operativ chef, force commander, för den första nordiska insatsstyrkan, NBG-08 med stab vid Ledningsregementet i Enköping. Om de behov för Libyeninsatsen som Nato listat säger Karl Engelbrektson:
– I den operativa analys som Nato presenterat för insatsen och i listan över förmågor som ska ingå finns en styrka som är tränad att göra en robust insats vid en bordning av fartyg. Det har jag också rapporterat hem till Försvarsdepartementet. Ännu har en sådan styrka inte behövts i den direkta insatsen, men önskemål att den ska finnas tillgänglig finns definitivt.
Karl Engelbrektson betonar också att den enhet från särskilda operationsgruppen, försvarets specialförband, som nu ställts till Natos förfogande är mycket kompetent och välutbildad, en kontrast till det en ledarskribent i DN så sent som i juni beskrev som ”Juholts matroser”.
Den svenska insatsstyrka Karl Engelbrektson organiserade 2008 sattes aldrig in under beredskapstiden första halvåret 2008, liksom inte heller NBG-11 vars beredskap upphörde sista juni.
Sedan 2007 har två styrkor från olika EU-länder varje halvår turats om att ligga i beredskap i den händelse EU:s militära kommitté förordar, och Europeiska rådet i enighet beslutar om en militär insats någonstans i världen. Hittills har ingen insatsstyrka kommit till användning. Ett dyrt och onödigt system anser några.
– Jag tror att insatsstyrkorna blir kvar, men också att de kommer att diskuteras, inte minst ekonomin. Athenadeklarationen som säger att EU-länderna gemensamt ska kunna finansiera en beslutad insats, har haft omvänd effekt mot den avsedda som var att delade ekonomiska bördor skulle underlätta beslut om insatser, säger Karl Engelbrektson.
Vägen från NBG 08 till Bryssel gick för honom bland annat via en ettårig utbildning ”för generaler på g” som han säger, vid World College for Defence Studies i London. Av de 85 deltagarna från 50 olika länder, var flertalet militärer på generalsnivå, men också ett tjugotal civila från departement och myndigheter på motsvarande nivå.
– Det är en utbildning som syftar till strategiskt tänkande i ett brett perspektiv där frågor om energi, klimat, hållbarhet och demografi finns med. Det var mycket lärorikt.
– Min uppgift i Bryssel är att känna av övriga medlemsländers inställningar i militära angelägenheter, framföra dem till mina uppdragsgivare på Försvarsdepartementet och till ÖB, ge råd och få direktiv om svenska ståndpunkter och önskemål.
Den komplexa politiska, diplomatiska och militära miljön i Bryssel är inte helt lättnavigerad:
– Varje dag på jobbet är en utbildning i interoperabilitet, och jag måste anstränga mig så att militära aspekter och synpunkter blir förstådda, säger Karl Engelbrektson.
Hans åsikt är att EU kommer att behöva de militära maktmedlen under överskådlig framtid. Anledningen till att det var Nato och inte EU som ingrep i Libyen går han inte in på, men framhåller starkt att de svenska spaningsflyginsatserna varit mycket uppskattade och framgångrika.
– Vår teknik är i absolut världsklass, våra plan har stått för en tredjedel av underrättelserna från Libyen och har bidragit till att spara civila liv. Önskan att svenskt spaningsflyg ska vara kvar har framförts med stort eftertryck, de är värda sin vikt i guld. Svenska enheter har genomgående högt anseende internationellt. Våra soldater och officerare klarar de uppgifter de åtar sig.