Lennart Lundkvist, mer känd som sheriffen i Övergran – finns det plats för sådana människor i dagens samhälle?
Fridsamma. Udda. Nöjda med det lilla, utan krav på att något ständigt ska hända.
Mannen i cowboyhatt var en rikskändis.
Som journalist på Vi Bilägare besökte jag honom en dag i slutet av 80-talet när första delen av motorvägen över Ekolsundsviken snart var färdig och Övergran därmed skulle hamnat rätt så mycket vid sidan om allfarvägen.
Lennart Lundkvist däremot var inte rädd att hamna ”vid sidan om”. Jag minns så väl hans stolta ord:
– Det blir nog en del bilister som åker den här vägen bara för att heja på mig.
Samtalet avbröts gång på gång av tutande bilar. Gladast blev Lennart över polisbilen som signalerade via roterande blåljus.
Nyligen gick en dokumentär om Sheriffen i Övergran på SVT. Programmet fann inte svaret på varför Lennart stod där vid vägkanten mitt emot kyrkan, år efter år. Genom decennier, faktiskt.
De sista åren av sin karriär vinkade förresten inte Lennart. Han höjde bara ena handen till hälsning. Litet konungsligt så där. Men åter till frågan, varför?
För att jag gör människor glada.
I hans lilla enrummare alldeles nära vägen fick jag en förevisning av en vykortssamling som hette duga. Ett kort från USA var adresserat till ”The Sheriff at the road between Enkoping and Stockholm”, och bar texten:
”You made our day, God bless you”.
Alla tyckte inte om hans ljudliga verksamhet – hundratals tutningar, kanske tusentals per dag störde både gudstjänster och fikastunder.
– Det finns nog dom som tycker att jag inte borde få stå här, att jag skulle låsas in. Samma folk borde förstå att alla människor mår bra av ett leende. Om så bara en kort stund när bilen rullar förbi.
Dum, det var han inte, sheriffen i Övergran. Han var bara sig själv. Mycket bara sig själv.
Jag hoppas det finns plats för fler Lennart. Där vid livets vägkant.