Får piller men ingen vård
För sex år sedan drabbades Eva Hansson av en kraftig depression, som en följd av att hon jobbat för hårt. Hon gick in i "den berömda väggen" och tvingades sjukskriva sig för första gången på 12 år. Sedan dess har hon kämpat för att komma tillbaka. Försäkringskassan vill sjukpensionera henne, men själv vill hon bli frisk och börja jobba igen.
— När det var som värst åt jag 16 piller per dag. Några av dem var för att motverka biverkningarna hos andra. Men inte blev jag friskare, snarare tvärtom, berättar hon.
Eva Hansson blev trött men kunde inte sova. En period låg hon i sängen 20 timmar om dygnet och kräktes till följd av medicineringen.
— Det var jobbigt för både mej och mina barn, av vilka tre bodde hemma då, säger hon.
Inköpare och marknadschef
Eva Hansson arbetade som inköpare och marknadschef på Rosendals trädgård när allt började. Hon och familjen bodde i Tierp.
— Vi var en person kort så jag jobbade säkert 150 procent, konstaterar hon. Men jag trivdes med jobbet och märkte inga signaler innan kraschen kom.
Hon gick till företagsläkaren och blev sjukskriven, men var inställd på att vara tillbaka i tjänst inom en eller två veckor.
— Läkaren konstaterade att jag var slutkörd och deprimerad. Han skrev ut lite mediciner. Jag lyckades komma tillbaka en period och flyttade då kontoret hem. Min tanke var att det skulle minska stressen, men det hjälpte inte. Sedan kom det en ny läkare, som egentligen var pensionerad överläkare, men hon konstaterade snabbt att jag led av utmattningsdepression.
— Den nya läkaren skrev ut nya mediciner, men även de hade sina biverkningar... Jag gick upp i vikt 30 kilo och drabbades senare av ångestattacker.
Karusellen snurrade vidare. Eva flyttade till Bålsta och träffade nya läkare och fick nya recept. Men ingen terapi.
— Jag fick dock en remiss från en läkare för terapeutsamtal i Uppsala — men när jag kom dit visade det sig att den diagnos läkaren ställt (borderline) var alldeles fel. Själv visste jag inte ens vad det innebar, men när jag kollat upp det bröt jag samman. När jag sedan kom till den s k "Ångestkliniken" i Uppsala konstaterade de snabbt att diagnosen inte alls stämde.
2003 ville Försäkringskassan sjukpensionera Eva Hansson. Hon sade bestämt ifrån att det ville hon inte. Då gjordes en utredning. Försäkringskassan anlitade ett oberoende företag, Lyttkens och Partners. Utredningen visade att Eva behövde rehabilitering i form av terapi och den 10 maj 2004 togs ett beslut att rehabiliteringen skulle påbörjas senast den 1 oktober samma år.
— Idag vill inte Försäkringskassan kännas vid beslutet, trots att jag har både utredningen och Försäkringskassans beslut skriftligt.
— Jag fick i Uppsala veta att det finns pengar anslagna för att personer i min situation ska få anlita externa psykologer, men när jag tog upp det med avdelningschefen på Bålsta läkarstation fick jag veta att jag var alldeles för sjuk och att det därmed skulle bli för dyrt!
Eva Hansson berättar att kontakterna med sjukvården och försäkringskassan blivit väldigt jobbiga.
Möten ställdes in
Bokade möten där rehabiliteringen skulle diskuteras ställdes in. Handläggarna har avlöst varandra och ersättningen stoppades under fem månader.
— Jag ringde och tjatade och vädjade men fick inga pengar. Till sist fick jag tag i en hög chef på Försäkringskassan och då kom pengarna retroaktivt tre dagar senare.
— Nu går min sjukskrivning ut den 30 juli och jag fasar för vad som ska hända. För närvarande har jag ingen handläggare alls på försäkringskassan.
Eva har försökt få kontakt med de högsta tänkbara cheferna inom kassan och hon har skrivit till politikerna för att få dem att se hur systemet fungerar. Men utan resultat.
— Men jag ju i alla fall massor av piller. Och recept på fler, suckar Eva Hansson.
Så jobbar vi med nyheter