Det var under lördagskvällen som familjen Fredricson, med Mattias, hans fru Catarina och deras son Elias, låg förtöjda med sin båt utanför ön Gröneborg i Svinnegarnsvikens mynning. Man planerade att övernatta i båten.
– Runt tiotiden såg vi att det kom rök från ett ställe på ön, men då tänkte vi först att det "är väl bara någon som grillar", berättar Mattias.
Snabbt märkte familjen dock att de inte hörde några röster från ön.
– Då drog vi upp ankaret och började åka med båten mot röken. När vi kom dit såg vi ju att det inte fanns någon där och att det hade börjat brinna i buskage och i ett träd.
Mattias ringde omgående 112 och informerade om läget. Samtidigt gjorde han bedömningen att han själv skulle göra en insats.
– Jag var lite tveksam först och jag blev orolig eftersom vi hade vår 7-årige son med oss. Men jag insåg snabbt att något måste göras, eftersom det kändes uppenbart att elden snabbt kunde spridas när det var så torrt.
Mattias högg tag i en plastbunke och började springa fram och tillbaka mellan vattnet och elden för att släcka den. Samtidigt höll Catarina tag i båten.
– Om jag inte skulle lyckas släcka var det viktigt att vi snabbt skulle kunna komma därifrån, säger Mattias.
Han berättar att det var fullt utvecklade lågor på vissa ställen, samtidigt som det låg och pyrde över ett större område. Det tycktes inte som att det höll på att avta, snarare tvärt om.
– Det var jobbigt och man blev helt slut. Vi höll på i ungefär en halvtimme med att ösa vatten över hela området som pyrde. Till slut verkade det som att vi fick elden släckt.
Mattias ringde då till räddningstjänsten igen och förklarade läget.
– Jag sa till dem att jag själv inte kunde bedöma om det var helt släckt, men att det åtminstone verkade så.
Morgonen efter åkte familjen tillbaka och då var det fortfarande helt släckt.
– Det här visar hur otroligt viktigt det är att man är försiktig. Det är också enda anledningen till att jag vill berätta om det här, för det visar hur jäkla illa det kan gå. Jag gissar på att en grillplats som ligger i närheten hade använts, och det är så viktigt att man ser till att det släcks ordentligt. Nu var det otroligt tur att vi var där.
Hur kom du fram till beslutet att ingripa själv?
– Framför allt för att jag gjorde bedömningen att jag skulle klara av att släcka. Hade vi kommit lite senare hade jag inte klarat det – elden skulle ha spridit sig mycket värre. Det kändes där och då som att hela ön skulle ha kunnat börja brinna. Jag kunde inte bara se på helt enkelt.