Vi har ett förhållande i gryningen varje morgon. Vi är beroende av varandra, men om sanningen ska fram är mitt beroende större än ditt.
När jag vaknar har du redan varit här. Varje dag. Jag är medveten om att jag är krävande, har fler anspråk än vad som är normalt, men jag har tur. Du är en av de bästa, gör alltid som jag vill.
Jag vet inte vem du är, eller om det är ni. Kanske har du en lika skicklig vän som kommer förbi när du är ledig.
Jag pratar om mitt tidningsbud. Lördagen den 13 oktober är det din dag.
I den koncern som jag arbetar inom, NTM, sägs ni vara 1 100 distributörer som yrket officiellt kallas för.
En del av er kommer med annat än tidningar, ett paket med medicin eller frukostfrallor till exempel. Det här yrket förändras, precis som allt annat i samhället.
Jag har en självklar förväntan att få papperstidningarna hemburna i brevlådan, i mitt fall formad av lika delar kärlek till journalistiken som vägran att ändra invanda frukostvanor.
Jag vet att många av er håller med.
Därför vet jag att ilskan, precis som i andra förhållanden, blir stark när det inte funkar. Kärleken kan utlösa kraftfulla reaktioner.
På fredagsmorgonen, strax efter den tidiga promenaden som vanligt avslutad med den nattkalla tidningsbunten bredvid hundkopplet i hallen, ringde en läsare. Han hade inte fått tidningen idag. Han ringde mig, lokalmurveln, det var enklast, även fast jag berättade att man egentligen ska ringa ett annat nummer.
Bredvid mig på frukostbordet ligger mobilen. Jag kollar i EP-appen om webben lagt ut något under natten. Den här texten blir till exempel digital redan 20.00 på fredagen. Men sedan bläddrar jag vidare i skönt tidningspapper.