Historielöshet är farlig, att vara oförsäkrad likaså, även om det ibland går bra ändå – om man har tur. Sålunda är det en kombination av tur och undfallenhet som klarat Sverige från krig de senaste drygt 200 åren, medan flera av våra grannländer drabbats hårt. Vår så kallade neutralitet har däremot knappast bidragit ett enda dugg, vare sig under Andra världskriget eller tidigare. Med malmexport och transittrafik köpte vi oss fria. Detta har insändaren i EP den 1 mars helt missat.
Närmast krig var vi sannolikt 1905, när Norge bröt sig loss. Det var helt rätt att frigöra Norge då liksom Sovjet gjorde rätt i att släppa bland annat Ukraina och de Baltiska staterna fria 1991, även om situationerna i övrigt var skilda. Varför tvinga kvar en riksdel som önskar självstyre.
Ukrainas och Sveriges strategiska läge har betydande likheter. Ryska gasledningar går genom Ukraina till västeuropa men också genom svensk ekonomisk zon i Östersjön. Båda är av stor betydelse för Rysslands exportinkomster. Ryssland har visat sin militära styrka gentemot Ukraina på ett flagrant sätt stridande mot all internationell rätt. Samma sak är osannolik i Sverige, men det kan ingen veta. Bara risken borde vara tillräcklig orsak för Sverige att teckna den försäkring som både vi och Ukraina saknar, ett medlemskap i Nato. Det skulle ge Sverige större trygghet i en allt oroligare värld. Alla framgångsrika förhandlingar sker från en styrkeposition. Det har Sverige inte nu.
Natoländer har inga skyldigheter att ta emot kärnvapen och endast ett fåtal har gjort så. Däremot hade Ukraina kärnvapen till 1996 och nu finns sådana i Kaliningrad, bara 35 mil från Sverige. En konflikt i Östersjöområdet är troligen avlägsen. Men om det osannolika ändå skulle inträffa, får Sverige mycket svårt att stå utanför, vår neutralitet till trots, och då torde Kaliningrads missiler vara betydligt farligare än några andra.