Nato bedriver ingen välgörenhet.
Nato är ingen fredsorganisation.
Nato är ett militärt redskap för militära insatser över stora delar av världen.
Sverige har ett mycket nära samarbete med Nato, men är ändå inte medlem med hänsyn till den känsliga situationen runt Östersjön.
I huvudsak deltar Sverige med trupp i EU:s militära styrkor, och framför allt inom FN:s fredsbevarande insatser. Samarbetet med Nato sker via Partnership for Peace (PfP). Det är en organisation för länder som inte är medlemmar, men ändå nära samarbetar med Nato. En sådan övning hålls i Enköping om några veckor med 16 deltagande nationer.
I höst är Ledningsregementet huvudpunkt för den enligt svenska förhållanden gigantiska övningen Aurora med deltagande från flera Natoländer, inklusive USA. Ett av Auroras syften är att Sverige ska öva mottagandet av militär hjälp.
LedR, Enköpings regemente, har sedan flera år delar av ett förband i centralafrikanska Mali. Ett mycket avancerat sådant, faktiskt det bästa Sverige har när det gäller något så speciellt som underrättelseoperationer. Samma typ av förband som – också det från Enköping – drogs tillbaka från Afghanistan 2013.
Officerare från LedR är ständigt engagerade som militärobservatörer under FN-flagg i världens många oroshärder.
Enköping har också varit, och kommer åter att bli, huvudort för Nordic Battle Group (NBG) som är en av EU:s snabbinsatsstyrkor.
Varför jag berättar allt det här? Jo, i insändare i EP har Mats Alvemark bedrivit en kampanj för svensk anslutning till Nato. Senast 11 mars.
Alvemarks skriver att Sverige står ensamt ”…mot en allt aggressivare eftervärld”. Av Alvemark har vi också fått lära oss att svensk försvarspolitik under kalla krigets dagar fram till nutid, olyckligt nog inneburit att vi hållit oss utanför Nato och därmed den trygghet internationellt samarbete skulle ge.
Detta om bristen på internationellt samarbete är skrivet i Ledningsregementets Enköping, som tillsammans med Livgardet i Kungsängen utgör Sveriges internationellt militära centrum, välkänt över stora delar av världen – både i väst och öst!
Att våra försvarsutgifter skulle fördubblas vid ett Nato-medlemskap, enligt den trumpska modellen, är ett problem Alvemark bortser från.
Värre är att svenska soldater skulle stupa i världens krig i en omfattning vi knappt kan föreställa oss, ens i våra värsta drömmar. Som frivillig obunden nation har Sverige trots allt möjligheten att välja uppgift och geografiskt område i de internationella operationer vi deltar i.
Ändå har Sverige ett betydande antal stupade och svårt skadade soldater i insatser från 1990-talet och framåt, men i jämförelse med Nato-landet Danmark ändå i storleksordning en till tio.
De danska förlusterna ska ses i ljuset av Danmarks nyvaknade intresse för ett nordiskt försvarssamarbete, som ett alternativ till just Nato.
Om Sverige skulle välja att bli Nato:s yttersta utpost mot Ryssland, blir priset i förlängningen en dyrbar väg att vandra, både i kronor och människoliv – även under den tidsperiod vi kallar fred.