Visst, jag kunde ha kontaktat någon lokal hantverkare och fått det billigare gjort.
Den andra cyklisten, i något liknande grönt åtsittande gummidräkt, nickade förstående och tog en slurk ur slangen som ändade i en bananformad flaska vid ryggslutet.
– Sen ringde jag några firmor på Kungsholmen och en på söder. Okej, jag får vänta några veckor, men va faen …
– Visst, sa nummer två. Jag hade gjort exakt detsamma. Man vill ju veta vad man får för pengarna.
– Absolut, sa den knallgula ettan. Man har ju litet högre krav än vad dom här lokala pularna kan klara. Bättre med en Stockholmsfirma som vet vad dom håller på med.
Min ständige trätobroder Holger och jag tittade på varandra. Båda lika förvånade. Hörde vi vad vi hörde? Eller var det helt enkelt meningen att vi skulle höra ... Skillnaden mellan oss och dem var rätt … påtaglig, om man så får säga.
Holger hade på sig ett av sina blåställ modell sämre. Jag mina snickarbrallor och dito favoritsandaler, som också de passerat bäst-före.
De båda ”gästerna” hade designade åtsittande cykeldresser, som säkert hade platsat i Tour de France.
– Tänkte du på hojarna, sa Holger när vi väl kommit innanför ytterdörrarna till Grillby Livs, där vi oftast brukar stöta på varandra.
– Sådana där cyklar är gjorda i kolfiber, väger inget och kostar mycket. Bra mycket mer än vad dom polarna har i pallet.
Vi fortsatte fram mot kyldisken. Holger började en monolog, som gick ut på att ställa in alla möten med kommunfullmäktige i Enköping så länge kommunhuset är stängt för renovering, snarare än att försöka hitta en ersättningslokal.
– Vore rent befriande för mig och hälsosamt för er politiker att komma ut i arbetslivet och känna på äkta, hederligt arbete.
– Men Holger, försökte jag, det finns faktiskt bara tre heltidsanställda politiker i hela Enköpings kommun. Vi, resten alltså, har andra jobb eller är pensionärer…
Just då dök de två gummiklädda supercyklisterna upp, nu med varsin glass i hand. Den gröna riktade in sig på Holger:
– Ursäkta oss, men du ser, hmm, ut att höra hemma här i trakten. Vi är på väg från mitt nya sommarplejs vid Mälaren till en arbetskollega i Bålsta. Finns det någon smitväg dit eller måste vi cykla runt hela, vad heter den nu, Ekorrsviken, förlåt, Ekolsundsviken?
Holger sken upp. Han såg så glad ut att jag blev förvånad.
– Jo, motorvägen kan ni ju inte ta, trots era fina racercyklar. Å runt viken på 263:an är det långt. Låt mig få er karta. Se här!
Holger visade på den gamla, uppslitna järnvägsbron över Ekolsundsviken vid gamla stationshuset i Ekolsund.
– Här, cykelväg, sa Holger.
När jag försökte lägga mig i det hela fick jag en rejäl smäll på smalbenet. Supercyklisterna hann passera kassan på väg mot utgången efter en nådig nick mot vårt håll.
– Holger, sa jag, den där gamla trasiga järnvägsbron ska ju faktiskt bli cykelväg men själva körbanan är inte påbörjad än. Tänk om de inte kommer över. Hur långt det inte då för supercyklisterna tillbaka och runt viken när de väl upptäckt…
Holger hyssjade och tystade ner mig:
– Ville bara visa gentlemännen hur rätt de ändå hade. Vi lokala pulare är ju inget att lita på.