Tillsammans med radioproducenten Amanda Glans gav Susanna två berättarföreställningar, dels för 250 skolelever och dels för en välfylld samlingssal på biblioteket. En berättelse som startar i den ungerska staden Mako där Susanna bodde med mamma Elisabeth och pappa Josef, innan de deporterades.
En trygg och kärleksfull barndom som byttes mot fasor svåra att förstå.
Som enda jude i sin skolklass hade Susanna tidigt fått höra att tyskarna närmade sig och att man snart skulle vara av med judarna.
– Den 16 juni bultade det på dörren och gendarmer befallde att vi skulle packa. Jag minns att mamma kokade ägg och tog med bröd, säger Susanna.
Tiden som följde fylldes med långa transporter i trånga godsvagnar, slavarbete på lantbruk och en slutlig transport till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
– Där var dödandet inte systematiskt. Man sa att vi skulle dö som råttor, av smuts, svält, sjukdomar och hunger, säger Susanne.
En elvaårings minnen är de nära upplevelserna; Mammas fingrar i håret när hon letade löss, kylan i fötter och ben när de stod uppställda för att räknas varje dag, oskalade kokta bitar av kålrötter och ibland en bit mörkt bröd.
– Svälten var det värsta. Det var en annan sort än hunger, det tar upp alla tankar, säger Susanna.
Utanför barackerna där de delade britsar med främmande människor såg de fångarna gå förbi i randiga kläder, och hästvagnar med döda människor där kroppar staplats i högar.
– Armar och ben hängde över kanterna, minns Susanna.
Hennes far tystnade och kort innan de befriades dog han i sin brits i lägret.
I britsen hittade de en papperspåse med foton och den almanacka han fört under hela kriget. Den 17 april står det i med en tolvårings runda bokstäver: Söte far är död.
– På ett sätt kom döden som en befrielse, maten var viktigare för oss då. Sorgen kom först flera år senare när jag var äldre tonåring, säger Susanna.
Tillsammans med sin mamma kom hon till Sverige.
– Det var som himmelriket. Alla var vänliga och vi fick bra mat, säger Susanne.
Som vuxen har hon återvänt till Bergen-Belsen, senast vid 70-årsjubileet av befrielsen. Och hon har funnits sin fars gravplats bland de stora högar där skyltar talar om hur många tusen personers om ligger begravda där.
Men mat, det har Susanna haft ett speciellt förhållande till hela livet.
– Och vitt bröd, det är fortfarande det bästa som finns!
Berättarföreställningen var ett samarbete mellan Enköpings kommun och Amnesty grupp 215.