Brandmän vill ha avtal med landstinget

Frågan om räddningstjänstens samarbete med ambulansen har uppmärksammats efter en händelse i Bålsta förra veckan, då en kvinna avled i väntan på ambulans. Som UNT då skrev hade räddningstjänstens personal på brandstationen både kunskap och utrustning för att rycka in vid hjärtstopp, men eftersom de inte har något samarbetsavtal med landstinget fick de inte åka ut till olycksplatsen, trots att den bara låg två minuter från stationen.
Per Andersson, verksamhetschef för Ambulanssjukvården i Uppsala län, förklarar varför ett sådant avtal inte existerar.
- Vi har avtal med räddningstjänstens deltidsbrandkårer på de platser i länet där det inte finns någon ambulans stationerad, till exempel i Fjärdhundra, Skokloster och Örsundsbro, säger Per Andersson.

I Bålsta finns en ambulans som i vanliga fall rycker in vid den här typen av larm. Men om ambulansen behöver köra en patient till sjukhus, i till Enköping, tar det cirka 20 minuter för den att köra tillbaka till Bålsta.
Per Andersson kan inte kommentera det enskilda fallet i Bålsta, med hänvisning till patientsekretessen, men betonar att det inte är säkert att patienters liv kan räddas även om brandkåren larmas till platsen.
Enligt honom har Bålsta fler ambulanser än andra delar av länet, i förhållande till befolkningsmängd och antal larm.
- Vi klarar alla våra politiska mål. Men vi arbetar ständigt för att förbättra oss, säger Per Andersson.

Till skillnad mot Uppsala har landstinget i Stockholm sedan ett par år tillbaka satsat stora resurser på att rädda liv vid hjärtstopp utanför sjukhusen. Bland annat finns defibrillatorer placerade flera platser runt om i stan, till exempel på brandstationer, köpcentrum och i samlingslokaler. Dessutom har flera yrkesgrupper utbildats i att använda defibrillatorn, bland annat brandmän och säkerhetsvakter.
Men på landstinget i Uppsala län har man resonerat på annat vis.
- Satsningarna i Stockholm är ett projekt, det är en studie. Vi gör andra typer av studier om hjärtstopp i Uppsala län, till exempel Lucasprojektet (ett kompressionshjälpmedel vid hjärtstopp), säger Per Andersson.
Han menar dessutom att resurserna inom landstinget är begränsade.
- Jag måste se till hela länet som landsting. Vi kan inte bara ändra reglerna i Bålsta, säger Per Andersson och tillägger att det kan finnas andra insatser som är mer kostnadseffektiva än samarbetet med räddningstjänsten.
- Det kanske räddar fler liv att vaccinera flickor mot livmoderhalscancer. Men det resultatet ser vi inte förrän om flera år, säger Per Andersson.

Men personalen på brandstationen i Bålsta är frustrerade över att inte få hjälpa till i nödsituationer. De har fått defibrillatorer och utbildning i att använda den. Men enligt reglerna får de bara användas på kollegerna inom organisationen, och inte ute i samhället. Jonas Envall var gruppledare på brandstationen den kväll som kvinnan dog. Enligt honom har ambulansen och brandkåren ett tätt samarbete i utryckningar och övningar och han ser inte varför de inte kan få hjälpa till när ambulansen är långt borta.
- Är det något som händer så är det klart att vi ska hjälpa till. Vi kan inte bara sitta och titta på. Det känns så fel, säger Jonas Envall.
Han får stöd från räddningschefen Roland Reuterwall.
-Jag tycker att ett avtal med landstinget vore en utveckling i rätt riktning, säger Roland Reuterwall.
Men Per Andersson menar att räddningstjänstens vilja att åka ut på larm inte räcker för att sluta ett avtal.
- Vi måste se till vilken medicinsk vinst man får ut av allt som vi gör, säger Per Andersson.

Brandmän vill ha avtal med landstinget

Landstingens regler för samarbete med räddningstjänsten skiljer sig i olika landsting. I Stockholm har man satsat stora resurser på att utbilda brandmän till att kunna rädda liv. Men i Bålsta får brandmännen inte använda defibrillator, trots att de har både utrustning och kunskap.