Ulla funderar ofta över varför hon överlevde, men inte hennes syster.
– Det var skräckfyllda minuter. Det var kanske inte ens minuter. Det gick så himla fort, berättar hon.
Precis som andra måndagseftermiddagar hade Ulla hämtat Lena, som gick på en annan skola i Enköping. De gick gemensamt till Kryddgårdsskolan och blockflöjtslektionen med magistern Erik Lidström.
– Varför fick jag leva och inte hon? Varför skulle det här hända precis under den enda timmen i veckan som Lena gick på Kryddgårdsskolan? frågar sig Ulla.
Rök sipprade in i klassrummet. Läraren bad en av flickorna att öppna dörren. Hon brände sig på det glödheta dörrhandtaget och släppte dörren som for upp. Elden var lös inne i trapphuset och korridoren innanför klassrummet. Det fanns ingen annan utväg än ut genom fönstren från andra våningen.
Nu spred sig elden snabbt på grund av den öppna dörren. Läraren sa till dem att ta sig till fönstren och hoppa.
Hon och Ulla hoppade, andra blev utkastade. Nedanför stod Enköpingsbor som hade skyndat till för att hjälpa. Folk tog emot barnen för att mildra deras fall.
– Jag kommer ihåg hur jag tittade ut och hoppade och hur det var en som tog emot, berättar Ulla.
– Jag kommer ihåg som Ulla. Jag sparkade ut rutan och skrek ta emot mig och så hoppade jag, minns Eva.
Både Eva och Ulla blev illa brännskadade. De blev brännskadade i ansiktena, men framförallt blev de brända på händerna. Det tror de beror på att de höll upp händerna för ansiktena för att skydda sig mot hettan och lågorna inne i det brinnande klassrummet. Flickorna fördes först till lasarettet i Enköping.
– Ulla och jag fick åka ambulans tillsammans till Ackis. Vi åkte dit med ambulansen på kvällen, berättar Eva.
De minns att de behandlades ganska bryskt. På sjukhuset gjorde man nog ingen större skillnad på vuxna och åttaåringar. De minns fortfarande hur hemskt det sved när de fick doppa sina brännskadade händer i jodlösning.
– Någon krishantering eller att någon kom och talade med en om det. Det existerade inte, säger Eva.
De delade rum på sjukhusets brännskadeavdelning i flera veckor. Efter två veckor fick Eva åka hem. Ulla fick ligga kvar på Akademiska i ytterligare två veckor. Det var först efter en tid på sjukhuset som Ulla fick veta att Lena hade dött. Hon trodde först inte på det, utan var övertygad att systern levde och fanns på någon annan sal på sjukhuset.
I efterhand har Ulla hittat sin pappas fickkalender, där han noterade väder och vardagliga händelser. Den 30 januari 1967 har han ramat in med kulspetspennan och försett med ett kors. "Vår lilla Lena död", skrev han. På annan plats i kalendern efter branden har pappan satt ord på sin sorg och skrivit "sorgens dagar".
– Vi var åttaåringar. Vi läste aldrig vad som stod om det i tidningar efteråt. Vi hade bara våra egna minnesbilder, säger Ulla.
– Man ville nog skydda oss och inte prata om det eftersom Lena hade gått bort, säger Eva.
Deras klass fick sedan fortsätta tillsammans hela vägen till och med nian. De har i efterhand fått veta att man bestämde sig för att inte splittra klassen efter det barnen hade gått igenom.
Ulla har ofta talat om branden genom åren. Inte minst inom skolans värld, där hon jobbar, har hon genom sin berättelse kunnat öka förståelsen för hur viktig brandsäkerheten är.
– I skolan ska man vara trygg, säger hon.
Eva har valt en annan väg och inte talat så mycket om det. De har dock båda präglats av branden i Kryddgårdsskolan.
För Eva och Ulla har upplevelsen från den 30 januari 1967 gjort att de reagerar väldigt starkt så fort de känner minsta lilla doft av brandrök.