För Carl-Håkan Essmar var det nionde gången han iklädde sig 1700-talsdräkt och sjöng, spelade sin cister, en kopia av Bellmans instrument, och berättade om Bellman och den tid han levde i. Med sig liksom vid de flesta tidigare åren hade Carl-Håkan Essmar cellisten Hanna Bendz som inte bara ackompanjerade Essmar utan också berättade om hur cellon utvecklats till det instrument det är i dag, och stod för flera uppskattade mellanspel med delar ur cellosviter av Bach.
Lönnen på den kringbyggda gården framför boningshuset gav välkommen skugga till de drygt 40 personer som kommit för att fira Bellmans minne.
Carl-Håkan Essmer i kråsskjorta, knäbyxor och hästsvans med stor rosett gav inte bara en bild av hur män kunde klä sig under Bellmans tid, han berättade också livfullt, då och då assisterad av Hanna Bendz, om Bellman själv, om Fredman och de epistlar och sånger som samlats under hans namn. Musikern Mowitz, korpral Mollberg och inte minst Ulla Winblad.
Bland alla i publiken som var belåtna med att ha sökt sig till Kaplansgården trots regnvarningar var nog Elisabet Hidemark, pensionerad intendent från Nordiska museet som äger gården, kanske ändå mest nöjd. Inte bara för att regnet uteblev, utan också för att Essmar 1700-talschevalerskt överlämnade ett manusblad med Bellmansång till henne under föreställningen:
– Jag har inte haft några speciella känslor för Kaplansgården tidigare, men efter att nu ännu en gång hört ett så trevligt Bellmanprogram i den här fantastiska miljön, så har jag fått det, sade Elisabet Hidemark.