Vi hör mullret från en kanon på andra sidan kullen och ser röken mellan de tunga skyarna.
Dessbättre är mynningen inte riktad åt vårt håll. På en sten står bataljonens fältpräst.
Vid hans fötter sitter svenska FN-soldater i en ring. Vi har inga stolar här ute i terrängen, men våra blå hjälmar funkar bra att sitta på.
Om prästen vågar vara barhuvad, duger det gott åt oss också.
En grabb vid min sida bär ett bosniskklingande efternamn. Som vuxen och svensk soldat har den unge mannen återvänt till sitt forna hemland, Bosnien-Hercegovina, för att åtminstone något hjälpa föräldrarnas vänner och familjens släktingar.
– Men, visst är väl du muslim, frågar jag samme soldat efter avslutat korum. Vi andra är ju kristna. Som prästen.
– Jo, svarar han. Men jag är ofta ledsen. Det känns hårt för mig att se all förstörelse här omkring. Allt lidande. Muslim eller kristen. Vår fältpräst är mitt bästa stöd, min bästa vän. Jag vet inte hur jag skulle orka utan honom.
Under krigsåren i det forna Jugoslavien tjänstgjorde jag i olika omgångar som pressofficer, tog hand om gästande journalister och rapporterade hem till svenska medier.
Vid mer än ett tillfälle fick jag uppleva hur viktig tron och kyrkans stöd är för svenska soldater, ofta mycket unga, i kris- och krig.
Så gott som alla var med på fältkorum. Dessutom besökte mer än hälften av soldaterna andaktsrummet åtminstone vid något tillfälle. Många av dem hade säkerligen inte samma vana i vardagen på hemmaplan, alltså att vara med om en gudstjänst eller andakt. Omgivna av den eviga tryggheten, som vi tror oss vara till vardags, är kyrkan inte ett måste.
Men tryggheten kan snabbt trasas sönder. Vem minns inte tsunamin i semesterparadiset Thailand? Hundratals svenska familjer drabbades plötsligt av outsäglig sorg. Vi har inte heller glömt Estonias förlisning, där ett glittrande nöjespalats på någon timma sjönk till botten med ett ofattbart stort antal offer.
Vi ser också nyhetssändningar om trafikolyckor, bränder och meningslöst våld.
Hur många av oss kan inte vittna om betydelsen att kunna söka sig till kyrkan, att få ta emot den utsträckta hand som åtminstone kan ge stöd och värme, när allt annat känns meningslöst och kallt.
Kalla mig gärna vardagskristen. Jag är ingen rutinerad kyrkobesökare, men jag vet att kyrkan finns där. Alltid nära mig. Alltid för mig.
Söndagen den 17 september är det kyrkoval. Som medlem i Svenska kyrkan får du ett röstkort på posten, som visar var och när du kan lämna din röstsedel. Genom din röst är du med och formar kyrkans verksamhet. I vardagen.
Enköping har fått ett nytt kyrkoparti. För mig är valet självklart, därför är jag med på EKA:s valsedel.
EKA, en kyrka för alla.
Bättre än så kan det inte bli.