Älgens Röda Horn minns storhetstiden
VAD HÄNDE SEN? Kompisgäng, kultklubb, partygubbar ... Football Club Älgens Röda Horn United beskrevs redan under sin storhetstid åren runt 1980 på många olika sätt.
Mats Nordgren, Peter J Borg och Mats Blixten HÅllström minns tiden med FC (football club) Älgens RÖda Horn United.
Foto: Lotta Lille
Nu är det snart 35 år sedan det som skulle bli Älgens Röda Horn såg dagens ljus i Enköping. Början var ett korplag inom EAI, Enköpings anrika friidrottsklubb. Korplaget spelade hockey-bockey. Ivrigt, men kanske inte så kompetent.
UNT har träffat tre av dem som var med redan då, Peter J Borg, Mats Nordgren och Mats Hållström.
- När vi dök upp i korptabellerna kom klubbens kalenderbitare för att titta på matcherna. Seriösa personer som såg ett gäng partygrabbar som larvade sig i EAI:s namn, säger en av de numera stadgade och medelålders partygrabbarna.
- Så kalenderbitarna fick ordföranden i EAI att be oss heta nåt annat, fyller nästa i, och Mats Hållström avslutar:
- Det blev Älgens Röda horn, Älgen efter Christer Elgevall som kallades Älgen, och Röda Horn anspelar på NHL-lagen, de hette ju Black Hawks och Red Wings och sådana saker.
Förkortat för att få plats i tidningarnas resultattabeller blev det FC Älgens RHU. Mats Hållström har kvar ett diplom från den andra säsongen. Där står "Till Mats Andersson (han hette så då, men kallades allmänt Blixten) som trots usel skridskoåkning och helt utan bollsinne i alla fall kämpat och gjort sitt yttersta för Älgens Röda Horn i hockey-bockey, Korpenserien 1976."
Laget gjorde ingen succé i hockey-bockey, men däremot i korpfotboll dit de anmälde ett lag och vann sin serie. Så de satsade på fotboll, och seriespel.
- Det blev en hel procedur med anmälan till Fotbollförbundet och styrelse och anmälningsavgift. Så jag och Roger Blomqvist, Christer Elgevall och Thomas Jansson skrev ihop ansökan och ordnade ett internt lotteri för att få ihop anmälningsavgiften, berättar Peter J Borg.
Så spelade Älgens Röda Horn i division VII, och det gick inte alls:
- Vi kom sist, de andra lagen tränade ju också, inte bara spelade matcher, säger Mats Nordgren.
Så följande säsong, 1978, tränade Älgen också, och vann serien. Det var då Christer Elgevall meddelade lokalpressen att Europa var målet. Och sommaren 1979 vann laget sin serie i division VI, och var plötsligt uppe i femman.
Det här var Älgens guldålder, och historierna är många. Om klubblokalen på Västerviksgatan, om klubbfesterna i Svediavillan (vi var väldigt noga med tillstånden, försäkrar Peter J Borg, Mats N och Mats H nickar instämmande), om kvällstidningsomröstningen för val av Sveriges bästa klubb och om att Älgen hade tillgång till returtidningar och originaltalongerna som behövdes:
- Lite flamsigt blev det nog på slutet när vi satt och fyllde i talonger. Då kunde vi skriva under med Hoss Cartwright, Bonanza, och motiveringen "För att de skjuter lika bra som vi", säger Peter J Borg.
- Men vi blev näst populäraste laget i Uppland, och inget lag så långt ner i serietabellerna fick flera röster än vi, lägger han till.
Laget fick sponsorer också. Efter de första älgtröjorna som en vänlig syster gjorde åt dem, fick de en egen matchuppsättning av röd-gulrandiga tröjor av en lokal mackägare. Långärmade och väldigt varma.
- Jag svimmade i den en gång. Jag hade jobbat hela natten och ringdes in av dig, Peter. Vi skulle förlora matchen hur som helst så jag behövde bara lunka med längs sidan, tyckte du. Det gjorde jag, i stekande sol, och svimmade. En av killarna hämtade sin bil, lastade in mig, körde runt hörnet till omklädningsrummet, lämpade in mig i duschen, satte på vattnet och gick tillbaka och fortsatte spela. När matchen var slut kom killarna, tittade på mig och sa att "jaså du har vaknat nu, det var bra det".
- Inget pjåsk, nejjj då. Men sedan bestämdes det att vi skulle ha med två dunkar vatten till matcherna, berättar Mats Nordgren.
Det blev bara en säsong i femman. Lagen i femman tränade fyra gånger i veckan, det var inte Älgens grej - två gånger i veckan, där gick gränsen. Så de ramlade tillbaka ned i sexan, och efter några säsonger där var de åter i sjuan.
- Vi blev vuxna och fick familj och då dog Älgens Röda Horn ut - vi hade ju ingen ungdomsverksamhet och ingen återväxt. De som kom till oss ville varva ned, ha kul. Sista åren tog Thomas Widman ett oerhört stort ansvar, när han inte orkade längre lades klubben ned, säger Mats Nordgren.
Men nu komna till medelåldern planerar de en återträff för gamla älgar, med rekvisita från storhetstiden framletad i källarförråd och på vindar: Football Club Älgens Röda Horn Reunited.
Så jobbar vi med nyheter