545 dagar av medmänsklig kamp
Hur har det gått med stiftelsen Våga va dig själv? Den som Lena och Arne Falkbäck startade efter det att deras 13-åriga dotter tagit sitt liv. Leva har besökt Lindas föräldrar i hemmet i Wij säteri utanför Bålsta.
Stiftelsen Våga va dig själv bildades av Linda Falkbäcks föräldrar.
Foto: Eva Nevelius
Så skriver Arne Falkbäck, Lindas pappa, på stiftelsen Våga va dig självs hemsida i oktober 2006. För familjen Falkbäck har valt att hitta sin egen väg genom sorgen. Sedan Linda dog har de på kort tid startat en stiftelse, arrangerat läger för ungdomar och berättat sin historia öppet i tidningarna. Målsättningen är att motverka alla former av utanförskap och att stödja ungdomar att verkligen våga vara sig själva.
- Det här har varit en del av sorgearbetet för oss. Vi bestämde oss mycket tidigt för att inte lägga locket på utan arbeta aktivt precis som vi alltid tidigare har gjort, berättar Arne Falkbäck.
UNT skrev om stiftelsen inför den första Våga va dig själv-dagen i början av 2006. Vi berättade om Linda Falkbäck som på många sätt var en pigg och glad tjej men som under en känslig tid i livet, de tidiga tonåren, drabbades av kränkningar hon inte klarade av att hantera.
Först i och med avskedsbrevet fick hennes föräldrar Arne och Lena Falkbäck vetskap. Enligt dem hade Linda ställt upp på att gå in med en kille på en av skolans toaletter och blivit sexuellt utnyttjad, ett fåfängt försök att verka tuffare än hon egentligen var. Resultatet blev det motsatta och hon tvingades uthärda tillmälen som "toalettmadrass" och "hora".
- Lindas sista dag i livet konfronterade hon en av killarna som kallade henne hora. Då blev hon nedsparkad inför en grupp på åtta tio stycken personer som stod runtomkring och inte lyfte ett finger för att hjälpa henne. Det var den totala kränkningen och hon klarade inte av det, berättar Arne Falkbäck när vi träffas i hemmet i Wij säteri utanför Bålsta.
Det är en vacker och idyllisk miljö. Här vandrar fasanerna fritt och i den intilliggande byggnaden arrangerar familjeföretaget konferenser och ledarskapsutbildningar.
Linda Falkbäck hade en trygg och bra uppväxt och familjen upplevde inte att hon var någon hackkyckling i skolan.
- Vi vill inte peka finger åt någon för det som hänt. Gransäterskolan i Bålsta där Linda gick är en fin skola men under en kortare tid blev det oroligt, förklarar Arne Falkbäck.
Han och Lena ser i stället saken i ett större sammanhang. De pratar om de signaler som kvällstidningarnas löpsedlar ger till ungdomarna, om dokusåpor där utseendet är allt, om att det plötsligt blivit okej att kalla en tjej hora och sparka på någon som ligger. De ser Linda som en av många unga i dag som slits mellan krav på att spela tuff inför sina jämnåriga och att följa familjens normer och värderingar.
- Jag tror att vi vuxna måste fundera över om vi verkligen tar oss tid med våra barn. Vilka motbilder ger vi till den här sjuka, skeva värld som de omges av? Vilka gränser sätter vi?
Att inpränta sunda värderingar i barnen var något de verkligen försökte på Våga va dig själv-lägret på Biskops-Arnö i somras. Lägret lockade 40 barn från Bålsta och Enköping men även Västerås och Nynäshamn. Det blev så lyckat att de genast bestämde sig för att satsa igen nästa sommar.
- Vi har fått enorm respons från barnen som tyckte det var ett jättefint läger. Tidningarna har skrivit mycket och skolor har hört av sig och velat att vi ska komma och berätta. Det här har blivit större än vi någonsin kunnat ana, berättar Lena Falkbäck.
Sedan dess har de också delat ut ett stipendium till Lindas gamla gymnastiklärare Mika Päiväniemi. 27 ja nuari planerar de för nästa Våga va dig själv-dag som sker på Spånga gymnasium. 16-18 november i år deltar de i gymnasiemässan i Älvsjö.
Arne Falkbäck är medveten om att deras sätt att hantera det som hänt kanske inte alls passar andra i en liknande situation. Men för honom verkar det inte ha funnits något alternativ.
- Vi är nog sådana. Eller jag är nog sådan, säger han och sneglar på Lena.
Arbetet och engagemanget har betytt mycket för dem. Men det har inte fått sorgen och saknaden att blekna.
Lena berättar hur ont insikten gjorde om att Linda inte fick vara med när hennes jämnåriga gick ut på prao i åttan. Och Arne förklarar att det är de små vardagliga sakerna som plötsligt hugger tag i honom.
- Det kan vara en sådan grej som att man ser bussen komma tio över två och tänker att där skulle hon ha varit med. Vi påminns dagligen om det som har hänt men det är vi fyra i familjen som ska leva vidare. Och man måste dra lärdom av sådant här om det över huvud taget är möjligt.
Så jobbar vi med nyheter