Det är 1 maj 1984 och omkring 1 000 människor demonstrerade för socialdemokraterna i Enköping. EP:s reporter Anders Medin och fotografen Christer Gustavsson gav sig ut bland allt myller av folk som marscherade för fred och jobb. På bilden ser vi två poliskonstaplar, mellan dem och musikkåren från vänster bär kvinnoklubbens ordförande Irma Granath FN-fanan, SSU-fanan bärs av Irja Berglund, Mats O Karlsson var arbetarekommunens ordförande, Boris Pettersson håller den svenska fanan, Ruth Lundgren, kvinnoklubbens fanbärare i mer än 30 år, kommunalrådet Gunnar Svensson och längst till höger Anders Berglund, vice ordförande i arbetarekommunen, bär arbetarekommunens fana.
Årets talare var skol- och kulturminister Bengt Göransson som gick i täten av tåget mellan Mats O Karlsson och Gunnar Svensson, på bilden skymd av Boris Pettersson och Ruth Lundgren. Årets tema var: Kamp mot högerkrafterna. Göransson kom att ägna inledningen av sitt tal till utrikespolitik, där han bland annat nämnde att svensk arbetarrörelse är en del av en internationell gemenskap. Han konstaterade också att den svenska ekonomin började bli stabil efter sex borgerliga regeringsår. Industriproduktionen var på väg upp, utlandshandeln hade fått en bättre balans och regeringen hade lyckats vända arbetslöshetskurvan. 134 000 var arbetslösa i Sverige och det var 134 000 för många. Hos Göransson hade kulturen en viktig plats. Barn skulle tidigt bekanta sig med litteratur, musik, teater och andra kulturyttringar.
EP:s reporter Anders Liljestarand bevakade 1:a majtågen i Håbo. Där hette huvudtalaren Bengt Lindqvist, han var riksdagsman och ordförande i HCK. I hans tåg demonstrerade cirka 200 demonstranter. Denna mycket soliga vandring gick mellan stationshuset och affärscentret Valhall. Kampen om högerkrafterna och debatten om barnomsorg var några av de viktigaste inslagen i tal och på plakat. "Pengar skall överföras från familjer utan barn till familjer med barn", menade Lindqvist.
I Håbo var det moderaterna som styrde. "Ut med moderaterna ur kommunalhuset", var skol- och socialpolitikern Gun Erikssons ord under hennes tal i Håbo.