Vera Dahlgren-Isaksson, 36, har drivit sin studio i fem år i en källare på Svartbäcksgatan 62.
– Bunker kändes som ett passande namn eftersom studion ligger i en källare och jag fick inspiration från vissa tv-spel, berättar Vera Dahlgren-Isaksson, när jag träffar henne i den tatueringsstudio hon öppnade 4 april 2017.
Den konstnärliga förmågan upptäckte hon långt tidigare. Redan när hon började måla och rita som litet barn har intresset varit stort.
– Det var inte så länge sedan som jag hittade en gammal bok i min källare från lågstadiet, där jag hade skrivit att min dröm är att bli konstnär när jag blir stor.
Då visste hon inte att det var tatueringar hon ville göra, men när hon var 18 år och gick till en studio för att få sin första tatuering slog det henne att hon kunde jobba som tatuerare.
– Det verkade så jäkla kul och sedan dess har jag varit fast i yrket, säger hon.
Vägen dit var inte självklar. För att bli en tatuerare behöver man gå ett lärlingsprogram som olika studior erbjuder, ett sådant program kan ta 2 till 3 år att genomföra. När hon var 20 år sökte hon sin första lärlingsplats men kom inte in. Då satsade hon på sin andra stora passion, att köra buss.
– Jag har alltid tyckt om att köra saker, så det blev naturligt att ta ett busskort. Jag har även lastbilskort men det är roligare att köra buss, för då är man aldrig helt ensam.
När hon var 26 år gjorde hon ett nytt försök med att få en lärlingsplats och denna gång lyckades hon. Till en början gjorde hon tatueringar och körde buss omlott, då hon tyckte det var så roligt att hon inte ville sluta helt. Successivt blev tatuerandet hennes huvudsyssla och i dag kör hon buss någon enstaka gång i månaden.
Det är svårt att uppskatta hur många tatueringar hon har gjort eftersom sittningstider varierar kraftigt bland kunderna, men ungefär tre om dagen är en grov generalisering. Den längsta sittningen varade i åtta timmar, men det var ett fall som inte hör till vanligheterna.
– Man får lätt ont i ryggen och axlarna, och när man fokuserar så mycket så blir man väldigt trött i huvudet, säger hon.
Har du någonsin haft en missnöjd kund?
– Jag minns tydligt ett tillfälle när jag var lärling. Jag var ny och väldigt nervös och det blev ett missförstånd mellan mig och kunden. Hon var arg och besviken och jag satt där och kände “hjälp mig”.
I dag skrattar hon åt situationen och berättar att det var ett missförstånd som enkelt kunde rättas till genom att justera linjerna. Om fler sådana situationer uppstår möter hon kunderna halvvägs, genom att till exempel erbjuda lasring eller korrigering utan att ta betalt.
Vad är det svåraste med att tatuera?
– Att hela tiden prestera, även under dagar när man inte mår så bra. Att vara trött och darrig på handen är inte optimalt när man tatuerar.
Hennes specialitet är tunna linjer, vilket blev en ny genre för ungefär tre eller fyra år sedan. Hon dras till det för att det är pilligt, men framförallt för att det är roligt att rita den typen av tunna motiv. När linjerna är så tunna har hon bara en chans på sig att få det att se bra ut.
Är det inte läskigt att bara ha en chans?
– Jo visst men nu är jag så van och trygg med det. Skulle jag någon gång känna mig osäker kan jag alltid säga nej.
Under intervjun med Vera Dahlgren-Isaksson tatuerar kollegan Samuel en kund. Samuel började jobba på Bunker 62 för två år sedan.
Alla framgångar och drömmar har alltid ett av slut, det gäller även för Vera och Bunker 62. På grund av långa dagar och mycket stress vill hon inte längre driva en egen tatueringsstudio. Den första april, nästan exakt fem år efter öppningen, stänger den konstant fullbokade bunkern.
– När det blir så stressigt att det är jobbigt på riktigt så vill jag inte att det ska gå så långt att jag tycker det är tråkigt att tatuera, säger hon.
Hon fortsätter:
– Jag ger alltid väldigt mycket av mig själv i allt, jag har svårt att hålla tillbaka. Det har varit min största dröm att driva en egen studio, men den drömmen åt upp mig lite. Jag lät mig själv gå in för mycket.
Planen inför framtiden är att gå ner i tid, fortsätta tatuera både i Uppsala och i Stockholm där hon hyr en plats och kanske börja studera.
Att komma tillbaka till Uppsala med en ny studio i framtiden är uteslutet. Det hon känner just nu är att den drömmen uppnådd och hon kommer inte göra om det.
– Men att sluta helt kommer jag aldrig göra, garanterar hon.